(Insändt) Maning. Du, för hvilken lifvet myser Likt ett hoppfullt vårens fält: om för nöd du ömhet hyser, Känn hur det är godt och sällt. Menskokärlek! helga låga, Tänd i hägn af Guds behag, Skynda att ett offer våga Uppå jordens skönsta dag! Skåda värnlös syskonkedja, Husvill, trasig, utan bröd. Ack, det är för den vi bedja I Hans namn, som kärlek böd. Under huldhets dufvovinge Gif den värma, bröd och tröst! Sammaritens saga klinge Klart och högstämdt i ditt bröst! Den, som hos sin like vänder Iljertats qval i hjertats lust, Ack, till honom himlen sänder Julfröjd, ren och full af must. Vid sitt julträd kan han hvila Ut och säga: jag är nöjd — Under det hans tankar ila Harmlöst kring hvar njuten fröjd. — ——m.