och svindlare. — Ilärefter brefskrifvaren: De föraktliga skälmar som i de norra staternas större städer förestå s. k. arbetskontor fintelligence offices), råda hvarje höst tusentals arbetare af alla slag och yrken att resa till Södern. Först för sitt besvär från hvarje offer röfvande några dollars, sända de stora massor af arbetsfolk till en plats, hvarifrån måhända någon reqvisition till dem aldrig utgått och der ofta flera hundra, förut anlända, förgäfves söka sysselsättning. Under de två år jag uppehållit mig i Södern har jag sett flera arbetsföra män tigga bröd för att undgå hungersdöden, än jag förut såg under hela mitt lif. Jag har varit i Söderns alla större städer, äfvensom i många af dess mindre, och funnit dem alla lika med hänsyn till de små dagslönerna och de höga prisen för alla lifsförnödenheter. — — Men jag tror att de största bedragarne finnas just i denna stad (Vicksburg). Jag vet en af dem som har flera kända skurkar under sig, hvilka instänga främlingar i snuskiga negerkyffen och icke släppa dem ut förr än de gått in på att til sina vaktare utbetala en summa, efter hvars och ens tillgångar uppgående till 10 å 20 dollars. Jag känner många som under de sex sistförflutna månaderna blifvit på detta sätt behandlade, och deribland flera som tjenat i Förenta Staternas arm6. Två af dem vände sig till en advokat med anhållan att han måtte skaffa dem rättvisa, men de blefvo af honom öfvertygade om att härv. myndighetspersoner äro tjufvar allesammans och i godt förstånd med just desamma som skulle anklagas. Se der en ny varning för de hemmavarande som ämna resa hitöfver! Det bref, ur hvilket jag tagit ofvanstående, är troligen från en af Amerikas infödda arbetare; och af dess anförande rörande den behandling som hans egna landsmän här blifva underkastade, kan man ju lätt förstå huru mycket svårare det måste vara för en äfven med landets språk obekant främling att taga sig fram i de södra staterna. Emigranter från de skandinaviska länderna! Låten icke narra eder att söka arbete i Amerikas södra stater! Detta är mitt, pu ifrigare än någonsin uttalade råd. : I en annan tidning, Chicago Timesk, meddelas underrättelsen om att Arvid August Afzelius, the celebrated Swedish historian and pastor, afled den 25:te September in the rectors house at Enkoping, where he had resided for over half a century. Ingen af de i Amerika utkommande skandinaviska tidningarne har, mig veterligt, haft att omtala detta för oss så märkliga dödsfall. — På tal om författare kommer jag att tänka på ett sammanträffande med en vandrande bokhandlare som, medan vår ångbåt ännu låg qvar i St. Louis, kom ombord för att afyttra en del af sitt lager, hvilket han bar i en skinnrem. På en af bokryggarne lästes: Gold and Name. By Mrs Schwartz. Price: 2. 00.4 Och på titelbladet in i boken, som jag bad att få se, lemnades den upplysningen att arbetet blifvit öfversatt från svenskan at Selma Borg och en annan dam vid namn Brown (förnamnet har jag glömt). Priset syntes mig för dyrt, hvadan jag äterlemnade boken. Hvad, utropade handelsmannen, hur kan ni tycka att två dollars äro för mycket för ett arbete af en så utmärkt författarinna ? Ivem är hon då? frågade jag. . Känner ni verkligen icke henne, då har ni ej heller varit länge här i landet! Det är just hon som skrifvit så många utmärkta saker åt Harpers Weekly, Frank Lesties Paper m. fl. af våra förnämsta tidskrifter. Denna öfverraskande underrättelse oaktadt, förklarade jag mig icke hågad för någon handel. Den envise köpmannen slog slutligen af priset till 75 cents. ÅIlar ni lärt eder någon ridderlighet mot det täcka könet, sade han, så kan ni ej förolämpa den unga, snillrika damen genom att icke taga hennes bok, då den bjudes eder för så godt pris.och ni, förklarade jag hållande titelbladet under hans ögon, borde ej förolämpa tre så vittra fruntimmer som en Schwartz, en Borg och en Brown, genom att utbjuda ett af dem samfäldt åstadkommet mästerstycke för ett sådant rampris. Bokhandlaren hade en lång stunds arbete med att studera det honom förelagda bladet, hvarefter han hastigt aflägsnade sig, troligen med en föresats att dädanefter icke låta sig nöja med den kunskap om böckernas författare och innehåll som står att finna på deras ryggar... Den 9 November. Sedan ett par dagar ha vi kommit på ett bredare och mera djupt vatten, till följd hvaraf man vågat låta fartyget gå med starkare fart och äfven sedan skymning inträdt. Mississippis stränder ha visat sig vackrare, ju längre söderut vi hunnit, och der vi nu fara fram äro de klädda i rik grönska under det att termometern visar samma värmegrad som hemma i Sverige i början af Augusti. Nätterna äro dock ganska kalla. Ehuru det nu är 13 dagar sedan vi lemnade St. Louis har resan för mig knappt förlorat något af nyhetens behag, ty just när enformigheten velat göra sin makt gällande, har alltid något nytt tagit intresset i anspråk. Antingen ha vi mött en ångbåt och utbytt helsningar med dennes passagerare eller ha vi anlöpt en landningsplats. På vår väg ha funnits många sådana, som med sina flytande hotell alltid haft något nytt att bjuda ögat på. Flytande hotell, sade jag. Ja, ty öfver de flesta för lossning och lastning utlagda pontonerna äro hela hus uppbygda på starka pelare och ämnade att herbergera de på ångbåt väntande resenärerna. Dessa hus torde i allmänhet innehålla 15 å 20 mindre rum förutom matsal och kök. Af dylika på pråmar uppförda hus ha vi mött icke så få midt ute på floden, men dessa ha varit flytande salubodar, hvilkas egare, hela familjer med tjenare och kreatur, vistas ombord året om. En del af dessa märkvärdiga byggnader, som ofta innehålla två våningar, drifvas framåt med ånga under det att andra fortskaffas förmedelst ett slags åror, hvilkas förare hafva sin plats högt upp på taket. — Qvällarne ha särskilt erbjudit mig ett högst egendomligt nöje, på hvilket jag icke så snart tröttnat och som bestått i åskådandet af huru negrerna fört bränsle ombord från någon plats, der vedtrafvar blifvit för ångbåtarnes räkning här och hvar i backarne utlagda af spekulativa farmare. Vår kapten har företrädesvis valt ett sådant ställe till ankarplats öfver natten. På den i branta afsatser sluttande stranden ha en mängd bloss utplanterats, vid skenet trån hvilka de i de galnaste kostymer utstyrda, klättrande, sjungande och hojtande svarta figurerna mera liknat afgrundsandar än menniskor; och värdet af denna tafla har ingalunda förringats genom åhörandet af de utrop och repliker, hvarmed de under arbetets fortgång oupphörligt undfägnat hvarandra och hvilka oftast utmärkt sig för en utomordentlig tokrolighet. — Ännu två eller tre timmar, och vi ha nått målet för vår färd, en af de angenämaste, fast tillika en af de längsta sjöresor, jag hittills företagit. Redan i afton skola de 175 å 200 menniskor, som under ett par veckors tid här ombord bildat ett litet samhälle för sig och hvilka tyckts ha blifvit ganska nära bekanta med hvarandra, vara spridda åt alla väderstreck för att måhända aldrig mer råkas. Jag befinner mig nu återigen vid hafvet, fastän mer än 2000 mil från Newyork. Troligen skall jag hädanefter icke aflägsna mig längre ifrån utan hellre, om än så småningom, åter närma mig den hamn, vid hvilken jag först landade för att sedan, dertill står mitt hopp, derifrån anträda återfärden till det kära, oförgätliga fosterlandet.