medelmåttig vid namn Cairo, der vi intogo kol och några flera passagerare. Liksom S:t Louis och de flesta andra invid Mississippi belägna städer, har Cairo i st. f. en fast steneller träbro en med kullersten belagd mot sjön skarpt sluttande plan, nedanför hvilken flytande landningsplatser, mestadels bestående af stora pråmar eller kasserade ångbåtar, blifvit utlagda; och härigenom har man gjort sig alldeles oberoende af flodens stigande eller fallande. Flodens botten består, som jag förut nämnt, af dy eller fin sand. En gång då vattnet plötsligt sjunkit undan till en betydande grad blef en vid S:t Louis hamn liggande ångbåt lastad så tungt, att han, utan att kaptenen hade någon aning derom, gräfde sig ett godt stycke ned i dyn. Då slutligen utrymmet förbjöd intagandet af mera last, backades fartyget ut — och sjönk några famnar från land, der floden var djupare. Detta låter nästan otroligt, men torde icke destomindre vara sannt. Alla Amerikas kaptener och maskinister äro icke så synnerligt klyftiga. Af en sanningsälskande vän från Motala verkstad som gjorde sällskap med mig hitöfver, har jag en annan, denna liknande, berättelse som icke bör betviflas, eftersom han sjelf var vittne till händelsen. Ett lokomotiv af en ny konstruktion skulle profköras i närheten af New Orleans. Icke minere än fyra lokomotivförare, förutom en del andra personer, stego upp för att följa med tåget, som mycket riktigt sättes i gång men af de erfarna ingeniörerna på inga vilkor kunde stoppas eller ens hejdas i farten, ehuru den ena efter den andra af de medföljande gjorde sitt bästa genom att skrufva och vrida på alla både möjliga och omöjliga kranar och ventiler. Emellertid kom man allt närmare den punkt, der inga skenor längre voro utlagda, och för våra lustfarande återstod slutligen ingenting annat än att, en efter annan, hoppa af, hvarvid flera blefvo allvarsamt skadade. Lokomotivet stannade icke förr än det gått igenom en lada och hälften af ett stenhus. Det upplystes sedan, att en oväntadt stor okunnighet hos hrr lokomotivförare varit skuld till det olyckliga resultatet. Det må dock erinras om, att detta skedde så långt nere i södern, dit icke mänga skickliga mekanici gerna bege sig af fruktan för gula febern och den förskräckliga sommarvärmen. Af mina medpassagerare promenera en del ute på däcket och är en annan del sysselsatt vid spelborden, under det att de återstående, i en stor ring placerade omkring kaminen, som flitigt eldas trots sommarluften, visa sig lifligt intresserade för en debatt, som uppehålles af tre eller fyra och hvilken nu fortfarit ett par timmar. Många olika ämnen ha derunder, med större eller mindre framgång, diskuterats, och blandj dessa den, huruvida man gjort rätt i att arrestera Brigham Young och ställa honom under åtal för en svär förbrytelse mot sjette budet. Alla tycktes till en början vara öfverens härom tilldess en helt ung man, som länge varit en tyst åhörare, fått ordet. Jag är sjelf ingen anhängare af mormonernas lära, sade han, och tänker att hvar och en kan ha nog, ja ofta mer än nog, af en hustru. Men tillstäder icke Amerikas konstitution oinskränkt religionsfrihet och är icke månggiftet icke blott tillåtet utan äfven påbjudet i mormonernas religionslära? Genom den just nu mot mormonerna vidtagna åtgärden har man således kränkt den allmänna religionsfriheten. Mänggiftet är en synd, säger man. Hvar står det skrifvet? Icke i gamla testamentet åtminstone, och inte, så vidt jag vet, i det nya heller. Och äfven om det verkligen vore synd, hvad hör det Förenta Staternas styrelse till? Den har fått sig förelagdt att låta hvar och en göra hvad honom lyster, så länge han icke skadar en annans person eller egendom. Staten har då alldeles ingenting att göra med individens moral, religion eller lefnadssätt. År månggiftet okristligt, må man dock ihågkomma, att Förenta Staterna icke är ett skriftligt statssamfund. Till vår statskyrka höra på en gång israeliter, fritänkare, puritaner, lutheraner och katoliker. Jag anser månggiftet vara onaturligt på grund deraf, att hit till verlden födas ungefär lika många män som qvinnor; men jag säger ändå: så länge våra lagar medgifva oinskränkt religionsfrihet, måste vår regerings anfall mot mormonerna betraktas såsom ett brottk. — Efter att hafva fortsatt på detta sätt en stunu, hade talaren vunnit de allra lesta af åhörarne. Det var åtminstone ingen som visåde lust att uppträda mot honom, men deremot flera som högt yttrade sitt bifall. Den 3 November. Den som under en dylik debatt vädjar till amerikanarens känsla för friheten, kan derigenom latt vinna ett godt öfvertag på en honom i sjelfva verket vida öfverlägsen motståndare. Här finnes en helnegerfamilj ombord, bestående af man och hustru samt tre barn, af hvilka det äldsta, en flicka, tyckes vara vid omkring 17 å 18 års ålder. Denna familj, som, att döma af dess ekipering äfvensom deraf att den köpt en af de dyraste hyttplatserna, synes vara i ekonomiskt hänseende välmående, tillåtes icke att äta vid samma bord som de hvita passagerarne, utan blir hvarje måltid för densamma framsatt på ett bord i dess egen hytt. Icke så alldeles säker på orsaken härtill, tog sig undertecknad i går friheten att till en äldre man bland passagerarne, till hvilken han efter långa stunders samtal fattat ett visst förtroende, ställa en förfrågan i ämnet. — Hvad! utropade denne, frågar ni om det är lemnadt åt negerpackets fria val att äta vid vårt bord och i vårt sällskap? Och sedan jag djerfts förklara, att jag verkligen icke kunde begripa hvarför ifrågavarande familj skulle bli så tillbakasatt, tog min vän återigen till ordet, och detta på ett så uppbrusande sätt, att iag hade ingenting vidare att invända. Detta passerade straxt efter frukosten. Sedan qvällsmaten intagits, tog jag med ett tiotal andra, deribland den ofvannämnde gubben, plats omkring kaminen för att röka en pipa och tala om hvarjehanda. Se der, unge manå, ropade plötsligt den gamle mannen till mig i det han pekade på en inkommande, till fartygets besättning hörande neger, se der en af edra vänner! Hvarför stiger ni icke genast upp från stolen för att afstå er plats åt honom? Detta sades med hög röst och i en ton, hvarigenom allas uppmärkrsamhet fästades på mig, som intet svarade härtill. Min vedersakare var dock icke nöjd härmed, utan började ati på ett försmädligt sätt ätergifva vårt samtal från förmiddagen, dervid till min nackdel görande sig skyldig till betydliga öfverdrifter. Den ena skrattsalvan aflöste den andra på min bekostnad, och jag sann slutligen att jag, för att ej göra ett fullkomligt flasco, måste yttra något, ehuru jag hade föga hopp att med bibehållen krigsära draga mig ur spelet, tack vare mitt högst obetydliga välde öfver språket äfvensom den omständigheten, att de närvarande tillhörde det demokratiska, d. v. s. det mot negerns medborgarrätt fiendtliga partiet. Munterheten tilltog emellertid, och blodet steg mig dervid alltmera åt hufvudet. Den parlamentariska takten synes vara medfödd hos amerikanaren, och fullkomlig tystnad aflöste det gemena skrattet så snart jag ändtligen begärt ordet. Föresättande mig att inlägga så mycket af bombast som möjligt i mitt anförande, något som tyckts mig hafva ganska god inverkan på massan af folket i Amerika såväl som annorstädes, uttryckte jag mig ungefär så här: Gentlemen! Jag är född i Sverige, ett litet land högt upp i Norden, hos hvars barn kärleken till triheten brinner, såsom den alltid brunnit, med den starkaste låga. När underrättelsen att Amerika blifvit förklaradt ett sjelfständigt land nått äfven denna yrå af verlden, återskallade våra fjell af lifliga hur