alla Sig en vilja — den befallandes, och vid fiskerierna är det icke alltid sagt att denne är fartygets egare eller de äldsta, meu blott den skickligaste och icke sällan är denne kanske den ringaste kajutvakten. Men på den lilla ångaren om tjugo hästkrafter är Svend Foyn den befallande, hans jernvilja styr barskt och hans vana att råda framlyser i hans korta men innehållsrika befallningar. Det lilla grönmålade fartyget är förträffligt bygdt såväl hvad styrka som snabbhet beträffar. Ester beqvämlighet och elegans spårar man naturligtvis förgäfves. En dylik expedition är icke en studieresa på ett amiralskepp och gästerna ombord sofva icke på rosor, de bli skeppsgossar, få icke bli sjösjnka, men måste ega mod, ty färden är oftast förenad med fara, enär man icke fångar finmarkshvalen lika lätt som den grönländska. i I Norra Ishafvet förekomma 4 hvalfiskarter, af hvilka den s. k. sinmarkshvalen är den starkaste, men tillika den magraste. Dessa båda egenskaper borde egentligen skydda den emot alla förföljelser, då jagten efter den är farlig och föga inbringande om den icke bedrifves i större skala. Detta gör Svend Foyn; men innan företaget lyckades honom har han derpå bekostat tusentals experiment. Harpuneripgen från en liten öppen båt — hvilket sätt begagnas vid jagt på Grönlandshvalen — duger icke att använda vid denna vilda hvalart; harpunen, som från ångaren slungades i dess jättekropp, gjorde den ursinnig och i hissnande fart ärog den jernfartyget med öfver hafsvågorna och släpade det efter sig i flera timmar, trots sjögången, seglens och propellerns motstånd; en gång sköt en sådan hval, liksom vore den hafsguden sjelf, framåt med en fart af 17 knop i timmen och med ångaren i släp, oaktadt propellerns motstånd gjorde 13 knop. Derpå försökte Svend Foyn, sedan hvalen af blodförlust och utmattning blifvit Lförsvagad, att pånytt närma sig den och afskjuta en spränggranat emot den; denna skulle spränga blodkärlen och hastigare förorsaka döden. På detta sätt dödades hvalen vanligtvis fort, men i följd af dess magerhet sjönk den ofta och gick förlorad. Emellertid lyckades det honom sedermera icke blott att med sprängbomben sönderslita hvalens blodkärl, utan att äfven med den gas denne innehöll fylla det inre af hvalens kropp, hvilket gör att den flyter liksom den allmänna Grönlandshvalen. Likväl händer det ofta att hvalen, sedan den sårats, lefver 6 till 7 timmar efteråt, hvilket är ett ytterligare bevis på kur stark och seglifvad den är. Varangersjorden och det öppna Ishafvet är numera tummelplatsen för Svend Foyas lilla ångare, Så snart Spes 8 Hidesk svingat om udden, på hvilket hans etablissement är belåget, är lätt att förstå dess afsigter. Först löper det rätt utför fjorden under det att dess egare med kikaren för ögat noga och skarpt undersöker hafsytan. Framåt, akterut och åt sidorna löpa hans spejande blickar, till dess en uppstigande vattenpelare ger målet tillkänna. Nu vänder båten och ilar efter hvalen, som ofta länge är försvunnen i djupet och ändrar kosa, hvilket tvingar det i spåret förfoljande fartyget att ständigt ändra kurs. Undersökningen och jagten är det nöjsammaste under företaget, och en sjoman, som icke känner ändamålet med färden, skulle vid dessa ileliga kursändringar anse kaptenen för galen; det ser ut som om fartyget utan mäl och vind för våg styrde åt alla håll, ja mången gång ser det ut, som om det med full fart ville sätta rätt på land. Men derom bryr ingen sig alls. Allas ögon tänka blott att följa hvalens rörelser och ångaren nalkas den mer och mer. Man närmar sig till de tre kanonerna i fören, som på sina lavetter kunna riktas åt alla håll. Nu visar sig i närheten af förstäfven en vattenstråle som från en springbrunn och bakom denna en glänsande svart kropp. I ett nu knallar ett skott och — en oerfaren slungas häftigt akterut mot däcket, ty det fordras en ovanligt stark kroppskonstitution för att kunna uthärda stöten. Svimmar han, skall de efter hvarandra inslående vågorna snart väcka honom till lif igen. Alla äre nu i liflig rörelse och ha icke tid att tänka på några smärtor. Harpunen och granaten sitta djupt inne i hvalens kropp och dess blod, som sprutar högt i luften, glöder ännu rödare emot solsträlarne, uttrycken af djurets smärta, som förråder sig i piskandet af böljorna, är så storartadt, raseriet i dess rörelser så vildt, att den modigaste bäfvar. Hafvet är föga upprördt, men likväl drifves fartyget fram som i den våldsammaste storm. Fören drages stundom djupt ned i vattnet, skjuter straxt efter pilsnabbt upp i höjden, eller snurrar rundt om då hvalen, som med en jernketting är fästad vid detsamma, ändrar sitt lopp; snart släpas det ånyo framåt, än i djupet, än i höjden — allt detta så hastigt och vildt, att den oerfarne otta slites från det tåg hvari han håller sig fast, och under tiden hviner och knakar det i fartyget, jernredskap och annat rulla som bullar kring på däcket, kettingar rassla och skramla — med ett ord, ställningen är så vådlig, så ohygglig, att en storm på hafvet förekommer som en obetydlighet. Detta allt är företagets vilda och farliga stund, andens kamp mot den råa massan. Efter någon stunds förlopp — hvarvid mångengång förstås flera timmar — blir hvalens rörelser svagare, fartygets gång lugnare och jemnare, och snart märker man att den i motsatt riktning arbetande propellern får öfvertaget. Denna upptäckt helsas med starkt jubel, hvar och en gläder sig öfver kulturens seger, öfver den naturliga styrkan och glömmer lidna stötar och smärtor; mödosamt släpas den nu på ytan simmande hvalen allt närmare och hembogseras liggande parallelt med fartyget. Mången gång vänder Spes Fides hem med två hvalflskar. Ingen i Vadsö underlåter att taga kännedom hur det gått; men huru litet detta är smickrande i den raske Svend Foyns ögon, vittnar hans enkla återkomst. Ingen flagga pryder fartyget, intet kanonskott eller hurrarop förkunna resultaten, stilla och lugnt plöjer det fjordens böljor och den som ser deltagaren i jagten, när han stiger i båten för att ro i land, skall aldrig under hans lugna yttre kunna märka den inre rörelsen ochj sjeltkänslan. Hvalen dragas med kettingar till bryggen och hugges sönder der när ebben inträder. Den förste harpuneraren afskiljer med öfvad hand späcket och skär ut från sidan ett stort köttstycke, som den artiga värdinnan sedermera tillreder på engelskt mansr. Stycket var stort nog till fyrtio portioner. Under tiden lyssnade jag i ett gladt och hemtarfligt rum till min gästfrie värds beskrifuingar om hvaläfventyr. blossande äkta virginia genom en stor sjöskumspipa som letat sig fram ända dit till en af verldens nordligaste punkter. Snart inbjöds jag af vår värdinna, som med ett vänligt var så god nalkades mig, till matsalen, der ett bord betäckt med en snöhvit duk och ett stort fat hvalbiff angenämt doftade mig till mötes. Dertill fanns äfven potatis, syltlök, lingonsylt, senap och pickles, med flera delikata kryddor. Vi grep raskt till verket och tömde sedan en ypperlig porter. Sedan måltiden forsatts under glam och skämt tackade jag bjertligt mitt värdfolk för den angenäma och händelseerika dag de förskaffat mig och återvände till mitt hotell, för att denna natt åtminstone få sofva i fred och ro. Och min lilla skildring afslutar jag härmed med följande: Kanske få skulle sätta värde på denna rätt, emedan de flesta troligen glömt att hvalfisken icke är en fisk, utan ett däggdjur, och således har varmt blod, och att dess kött icke har någon smak eller lukt af tran; det råa köttet är mörkare och fastare än oxkött och icke blott lapparne utan äfvon andra änn mAra Oe:ImCOHA AS— —