IIvalsisksangst i Norge. (Efter Wienertidn. Presse.) I Vadsö, Norges gränstad mot Ryssland finnas tvenne hoteller. Det ena tar emot emot så många resande som vill bo der, det andra så många som det rymmer. Jag hade den äran att bo i det förstnämnda och sof i andra våningen. Rättare sagdt, jag ville sofva och hade kunnat göra det, om icke gästerua öfver mig i tredje väningen varit så oroliga. De bestodo af 2 tuppar och 3 hönor, hvars konserterande aldrig ville taga slut. Min räddande engel uppträdde slutligen i form af en rödblommig piga, som på en kinesisk lackerad bricka bar in till mig en kanna med varmt kaffe, en gräddsnipa och en sockerskål; koppen och tåfatet var af bästa utskottsporslin?. Flickan slog derpå ned sina milda skälögon, rodnade och räckte mig ett bref. Det var ingen rosenfärgad billetdoux — nej bevars, dertill har Vadsö icke tid om sommaren och saknar om vintern dertill stämda personligheter; icke heller var det uågon räkning, ty så högt uppe i de norra regionerna skrifves icke sådana, man gör upp affärerna muntligen. Nåväl, jag öppnade ett stort kuvert hvari låg ett stort papper, tjockt som papp och hvarpå med stora bokstäfver stod prentadt följande ord, som i beedigad öfversättning lyda: Hr ... boende hos fru ... i Vedsö. Jag tager mig härmed friheten att dag inbjuda Er på en hvalfiskbiff; jag förväntar likväl af en man, att han först vill göra sig förtjent deraf. Ni behagade komma kl. 9 och i qväll tillfredsställes er hunger. Svend Foyne. Fysisk energi och kraft, egenskaper i höga norden, meddela sig isynnerhet hos en resande, som icke skyr att genomgå polarvinterns kyla och mörker. Han förmår härda ut en ansträngande verksamhet hela dagen, utan att njuta en varm bit och känner icke någon tärande hunger som i de södra länderna, men kan deremot aldrig bli riktigt mätt.