der och bad sin älskade, gode broder Martin så hjertligt om förlåtelse, att hon låtit en bedragare så länge intaga hans plats i hennes hjerta. Men äfven hans andra systrar, till och med hans egen trogna Bertrande och hela staden Artigues, hade ju låtit förvilla sig af detta djefvulska bländverk. Och träbenet blandade sina tårar med systerns, smekte och kysste henne samt bad hbenne att lugna sig öfver den olycksaliga förvillelsen. Han vore ju nu der och allt skulle åter ställas till rätta. Liknande igenkänningsscener upprepades med de andra systrarne, med svågrarne, med vittnena i Artigues. Alla, som förut med sådan säkerhet svurit till förmån för Martin Guerre N:o 1, tillstodo nu öppet att de misstagit sig samt bådo träbenet och parlamentet ödmjukt om förlåtelse. Annu alltjemt bibehöll Arnold Tilh — ty så måste vi numera benämna bedragaren — sin lugna, säkra hållning . . men då Bertrande förekallades, med hvilken han i tre år för verldens ögon lefvat i ett rättmätigt äktenskap, då äfven Bertrande gripen af fasa vände sig ifrån honom och med ett genomträngande skri, uttryckande en blandning af glädje, förskräckelse och skam, kastade sig på knä för träbenet samt under snyftningar och heta tårar tiggde om hans förlåtelse — då frångick den falske Martin Guerre sin roll och gaf partiet förloradt. Frimodigt, och utan att något slags tortyr behöfde användas, aflade han sin bekännelse. Tanken på att spela sin tältkamrat Martin Guerres roll i dennes födelsestad, hos bans hustru och anförvandter hade först fallit honom in, då han från Flandern återkommit till Gascogne. Flera af dennes vänner och bekanta hade nemligen tilltalat honom med namnet Nartin Guerre. Då hade han dragit sig till minnes alla sin krigskamrats förtroliga meddelanden och han hade i Artigues gjort ett profförsök. Då detta hade utfallit så särdeles lyckligt, hade ban fortsatt att spela sin angenäma roll samt vetat att skickligt och så småningom locka ur Bertrande, systrarne och vännerva alla detaljer, som lämpade sig för hans roll och hvaraf han sedan begagnat sig inför domstolen. Den 12 September 1560 fällde parlamentet i Toulouse sin dom: Arnold Tilh, bördig från Sagias, skall, emedan han tillvällat sig Martin Cuerres namn, stånd och borgerliga person, förfört hans maka och med henne begått äktenskapsbrott, bemäktigat sig och förstört hans egodelar, skändat äktenskapet och till sig tagit en annans maka, till straff för alla dessa brott utanför kyrkoporten i Artigues på sina knän, i blotta skjortan, barhufvad och barfota, med ett rep om halsen och en brinnande fackla i sin hand, bedja Gud, konungen, öfverheten, Martin Guerre och Bertrande de Rols om förlåtelse, derifrån föras genom stadens gator och slutligen framtör Martin Guerres hus hängas vid. sin hals, hans inelfvor uttagas och hans kropp förbrännas. Hans förmögenhet, enligt lagen tillfallande konungen, skall af särskild gunst och nåde förvaltas för bang, med Bertrande de Rols sammanaflade, barns räkning .. I full öfverensstämmelse med denna dom blef, fyra dagar derefter, Arnold Tilh ossentligt, högtidligt och uader tillopp af en oerhörd menniskomassa, afrättad framför Martin Guerres hus i Artigues, sedan den lifdömde dessförinnan ödmjukt och ängerfullt bedt Martin, Bertrande och sina barn om förlåtelse. .. Dramen var utspelt, gåtan löst, den brottslige hade med sitt lif försonat sitt lika svåra som egendomliga brott. Men, kunna vi med hr Wellmer utropa, förefaller ose icke bredvid denne eluge Arnold Tilh m:r Tichborne-Orton, som säger sig på 11 år ända till sista ordet ha glömt bort sitt egentliga modersmål, franskan, hvilket han uteslutande talat till sitt 16:e år, samt ända till sista bokstafven hebreiskan, latinet och grekiskan från skoltiden, som vid första mötet med den från ynglingaåren så högt älskade ej igenkänner denna, utan kallar hennes följeslagare för sin dyra Kate — denne simple m:r Orton-Tichborne med sitt eviga: Det vet jag icke mera! — Det kan jag ej komma ihåg! — Det bar jag totalt glömt bort! — som den plumpaste bedragare? Och ändå finnes det i Old-England ännu troende Tichbornes-själar och Tichbornes-aktonärer och perukstockarne i Westminster sitta ej mindre rådlösa än perukstockarne i Poulouse — för trehundra år sedan!!! —— — — LA —— Uvalfiskfånogst Narors