CAM 44 OM MM CSE AuutC,fF, Årt UGC omo118Li kunde säga hvilken af dem han vore ; 40 förklarade honom med visshet vara den äkta Martin Guerre, 50 andra deremot, de flesta sfrån Sagias, igenkände i honom med lika stor bestämdhet Arnold Tilh. De fyra systrarne, svågrarne och flera andra slägtingar vittnade till förmån för den anklagade. På grund af ofvan omnämnda 50 vittnens utsago dömdes emellertid den anklagade af domstolen i Rieux att som en bedragare undergå döden medelst svärd, hvarefter hans kropp skulle styckas i tyra delar. Den anklagade vädjade till domstolen i Toulouse, som förordnade en ny, sorgfälligare undersökning. Om Bertrandes karakter, sediga renhet och trovärdighet ingingo de bästa underrättelser. Det var omöjligt antaga att hon, som i 8 år lefvat som enka utan den ringaste fläck på sitt rykte, skulle kasta sig i armarne på den förste, bäste äfventyrare. Och denne Åäfventyrare var den förste att bönfalla hos henne att vittna för eller emot honom, endast efter bästa öfvertygelse. Utmattad af sinnesrörelse och bekymmer visste den olyckliga makan ej hvem eller hvad hon skulle tro. Äfven anklagaren-onkeln tycktes osäker och vacklande. Han såg ut som det onda samvetet. Om Arnold Tilh sade vittnena: Han bade alltid varit en vild sälle, spelare, svärjare, gudsföraktare, listig tjuf och oförskämd bedragare... derföre kunde man väl tilltro honom ett dylikt bedrägeri. Alldeles som i Tichborneska affären spelade ett ärr och några kroppskännetecken en vigtig roll i vittnesmålen, än till förmån, än till skada för den anklagade. Andra likheter med nämnde affär förefunnos. En värdshusvärd intygade, att den anklagade anförtrott honom att han i sjelfva verket vore Arnold Tilh, andra hade tilitalat honom med namnet Arnold, hvarvid han ryckt till och svarat ja o. s. v. Kärandens advokat påstod att endast genom trolleri och svartkunskap kunde den anklagade befinna sig i besittning af Martin Guerres intimaste samiljehemligheter.. och det höga parlamentets i Toulouse ledamöter, med det lärda parlamentsrådet i spetsen, nickade allvarsamma sitt bifall dertill och ryste under sina vördnadsbjudande peruker. Det såg nu betänkligt ut för Martin Guerre igen. Isans slägtingar och hans advokat ansträngde sig till det yttersta för alt öfvertyga domrarne. Hade man ej beskrifvit Arnold Tilh som ett afskum af dålighet och lastbarhet, under det att Martin Guerre, med undantag af ett och annat smågräl, i tre år lefvat som ett sannt dygdemönster? Den äkte Martin Guerre hade två dubbla tänder i öfre munnen, i pannan en egendomlig värta, på högra handens tumme en intryckt nagel o. s. v.; det höga parlamentet vore sjelf i tillfälle att öfvertyga sig om att intet enda af dessa kännetecken fattades den anklagade. Så fortgingo undersökningarne i månader, domstolen och allmänheten vacklade efter hvarje nytt vittnesmål än pro, än contra, men flertalet var af den åsigt att den anklagade skulle frikännas. Då uppenbarade sig plötsligen inför domstolen ett nytt vittne, det vigtigaste af alla. Det var en man, som kom direkte från en lång resa, han bar en trasig uniformsrock, en dammig, utsliten stöfvel, ja, blott en, ty han gick på träben. Han kallade den anklagade för en bedragare — han ensam vore den äkte Martin Guerre ... Men det höga parlamentet i Toulouse hade under rättegångens lopp blifvit en smula misstroget af sig. Måhända vore mannen med träbenet endast en ny bedragare, som händelsevis hört talas om soldatens från Rochefort berättelse och som nu ville drifva gäck med det höga rådet. I fängelse med honom! De båda pretendenterna konfronterades med hvarandra: Jag är Martin Guerre, sade N:o 1; Du är en bedragare, en usling, som heter Arnold Tilh, som varit min stridskamrat i Flandern, som der aflockat mig mina innersta bemligheter och som vill stjäla från mig mitt namn, min förmögenhet, min hustru, mina barn ...! replikerade N:o 2. Den anklagade imponerade fortfarande genom sitt orubbliga lugn, han åhörde alla motpartens smädelser utan att ändra en min. Den höga rätten skulle nog, hans fingervisning förutan, af egen vishet inse, attträbenet vore en bedragare, ett köpt verktyg i onkel Pierres hand. Han motsåge derföre, trygg i medvetandet af sin oskuld, utan fruktan den slutliga domen. Vid det gemensamma korsförhöret uttryckte han sig med lugn, säkerhet och utförlighet, under det att det stackars träbenet ofta stakade sig,stammade, besinnade sig, ja, tillochmed beträddes med tvetalan ...! Perukerna på domarebänkarne nickade småslugt åt hvarandra och sågo ut som om de tänkte: Med träbenet skola vi snart komma till rätta! Det bedrägeriet var nu alldeles för groft! Det skall bli en riktig fröjd att snart få se den spetsbofven dingla i galgen! Men huru långa ansigten fingo icke de vise männen under perukerna, redan vid det första förhöret, då pretendenten N:o 2 konfronterades med sina, enligt domrarnes förmenande, föregifna slägtingar ... Först infördes den äldsta af systrarne Guerre. Hon betraktade först den ene, derpå len andre af de båda fångarne — förvirrad, förskräckt, osäker ... Plötsligt gick en skymt af djup rörelse öfver hennes anlete, tårarne strömmade utför hennes kinder och hon störade med ett glädjeskri mot träbenet, slingrade I MA Aa An fa TV Lu —vt W— 55 VR a KA I OLAV BP —0 MR re re — am.