UMAS P!00CECsSSEn ... I.UI Lyck SKTIITSLaILIA1TC, Arnold Wellmer, har ledt uppmärksamheten på att Europa för mer än tre århundraden sedan varit vittneftill en liknande, nej, ännu märkvärdigare process. Don gamle rättslärde, pratsjuke fransosen Gayot de Pitaval berättar i sina digra Causes chlebres vidt och bredt derom och Alexandre Dumas den oförgätlige har inväft densamma i en af sina intressantaste romaner: De båda I Dianorna. Förhållandet var i korthet, och stricte i öfverensstämmelse med sanningen, föllande: År 1549 försvann plöteligt en viss,i den lilla ataden Artigues i södra Frankrike bosatt ung man, vid namn Martin Guerre, från sin unga maka Bertrande och sitt nyfödda barn. Bertrande var en fager liten qvinna och hennes man hade ej lemnat henne på bar backe, hvarföre lång tid ej förgick, innan hon erhöll fördelaktiga friareanbud. Men hon var trogen sin Martins minne, uppfostrade sin lilla gosse i tukt och IIerrans förmaning samt hoppades alltjemt att en dag bli åter förenad med sin make. Dennes onkel Pierre Guerre förvaltade under tiden Bertrandes och hennes sons lilla förmögenhet. Kom så ändtligen en vacker sommarafton år 1557, då en kraftig, högväxt man vandrade in på Artignes gator. Ja, det var kan, det var Martin Guerre. För alla som han mötte hade han ett vänligt återseendets leende, en varm handtryckning. Glädjens lycksalighet log ur hans trofasta, svartbruna ögon och med hvilken brinnande ifver han frågade efter sin älskade Bertrande, sin lilla Sanxi, sina fyra kära aystrar och onkel Pierre! IIvarföre han fslytt bort och så länge dolt sig i främmande land? Åb, det var en lång historia. Han hade råkat i tvist med sin far och i vredesmod lemnat hem och härd, hade tagit krigstjenst i Spanien och utstått mången hård dust i Flandern... Vid S:t Laurent gick det hett till ... men, först govänner till Bertrande, till min lilla gosse. Jag förtäres af längtan att få sluta dem i min famn..! Så talade vandraren och man förde honom i triumf till hans hus. Med ett anskri af glädje flög Bertrande till hans bröst... Och snart kommo äfven de fyra systrarne, deras männer och onkei Pierre samt en mängd andra elägtingar och vänner; så att på jublet och omfamningarne var det knappt en ända. Så förgingo två år i lycka och sämja, Bertrande födde åt sin make tvenne barn och han var idel godt lynne och munterhet samt brukade gerna på Söndagsaftnarne berätta historier från sina krigsår eller med gamla vänner skämta öfver galna ungdomsstreck, hvilka redan voro halft förgätna. Då passerade en gång en soldat från Rochefort genom Artigues och då man för honom utpekade Martin Guerre, förklarade han högt, att denne icke vore den äkte Martin Guerre, som stridt med honom på Flanderns slätter. Denne hade vid S:t Laurent fått ena benet asslitet af en kanonkula och stapplade nu omkring på träben... Ryktet om soldatens berättelse kom äfven till Bertrandes öron. IIon visade det tillbaka med förakt. Men, huru underligt: hon förde soldaten i allsköns hemlighet och utan att hennes man anade det ringaste derom till en notarie, som uppsatte ett skriftligt protokoll öfver saken. Hvarföre? Utan tvifvel till förekommande af all säkerhet. Någon tid derefter råkade Martin Guerre och onkel Pierre i delo med hvarandra angående förvaltningen af Bertrandes förmögenhet. En smula vildsinthet, en qvarlefva från krigstiden, vidlådde ännu Martin, en dag höll han på att slå ihjäl sin kära onkel med en jernstång, men Bertrande kastade sig emellan. Slutligen sattes han efter ett handgemäng med en annan af Artigues invånare i fängelse. Under denna tid lyckades det onkel Pierre, som också hört omtalas soldatens berättelse, att slutligen aftvinga den stackars Bertrande, som i början med en älskande qvinnas hela energi satte sig deremot, en anklagelseskrift, hvari hon beskyllade sin man för att vara en bedragare, som falskeligen tillnarrat sig Martin Guerres namn, men som i verkligheteten hette Arnold Tilh, kallad Pansette och bördig från Sagias. Domstolsförhandlingarne började. Den anklagade inställde gig vid förhöret med den oskyldiges hela munterhet och säkerhet. Ett rent samvete talade ur hans ärliga ögon, hans öppna anlete, hans enkla försvar, hvari han isynnerhet betonade med hvilket jubel han vid sin återkomst till Artiguea hade blifvit helsad, af gamla bekanta, af onkel Pierre, af sina systrar, svågrar och sin egen Bertrande, huru alla med en mun erkännt honom som den äkte Martin Guerre. Om nu onkel Pierre uppträdde fientligt emot honom, så kom sig detta utan tvifvel deraf, att han affordrat denne räkenskap för förvaltningen af Bertrandes förmögenhet. Han hade flera gånger gjort påminnelser derom — men alltid förgåfves. Annu i dag hade ingen redogörelse skett. Deraf dennes bittra fiendskap, som gått så långt att han astvungit den stackars Bortrande den gemena anklagelseskristen. Han bönföll hos rätten, att framför allt Bertrande måtte tagas i beskydd mot den hämndgirige och brutale onkeln... Rätten blef gynnsamt stämd mot den anklagade, Bertrande kom under andra personers skydd och en andlig kungörelse utfärlades, hvari alla som kunde lemna några uppYysningar om Martin Guerre och hans föregående öden uppmanades att derom lemna rätten besked, vid straff ait i motsatt fall varda — hannlvata pe RA AA — 2 — äf KF LJ mm — — — — — — Mm — — — SA GUS-