epntorade valde oricanska prinsarne icke inagit sina platser inom församlingen. Inrikesninistern Casimir Perior hade af Thiers fått uppdrag att i dennes namn besvara interpellationen. IIan sade, att Thiers ansett sig Dmöjligen kunna lösa prinsarne från den förpligtelse att icke inträda i kammaren, som de ingått såväl till den af nationalförsamlingen utsedda kowitä som till honom sjelf. Dock vore Thiers hugad att för sin del lösa dem ifrån förpligtelsen. — Af detta svar framgår, att Thiers vill befria sig från det ansvar, som kan följa af en sådan händelse. — Ena upprörd och långvarig debatt följde nu inom församlingen, hvilken afslöts dermed, att denna beslöt nästan enståmmigt, eller med 646 röster emot 2, att antaga följande dagordning: Församlingen anser det icke lämpligt att påtaga sig ansvaret att gifva råd angående förpligtelser, i hvilka densamma icke deltagit. — Denna dagordning vittnar, att äfven nationalförsamlingon vill tör sin del komma ifrån ansvaret att i denna sak fälla någon dom, på samma gång den ej anser prinsarnesjafgilna löften vara ingångna till densamma sjelf. Prinsarne både kunna och böra således nu påtaga sig sjelfva ansvaret att utföra sin af deras valmän gifna lagliga mandat. De ha ock i ett bref till valmännen tillkännagitvit, att de anse vögonblicket att inträda i församlingen vara kommet— och kommer således detta inträde antagligen att omedelbart föreiggå. Det är naturligt, att Frankrike dermed äfven kommer närmare den vig:iga stund, då det skall afgöra öfver, huruvida det vill bebehålla sin närvarande republik eller antaga en fullt konstitutionelt-monarkisk styrelseform, hvilken senare naturligtvis står på Örlåans ernas program, om hertigen af Aumale än med lugn hofsamhet förklarat sig vilja i afeeende på regerivgstormen underordna sina önskningar Frankrikes. Den meningen hyllas äfven af ej så få, att Thiers sjelf, kännande bördan af ein ålder och inseende den fysiska omöjligheten för sig att konra länge handhafva det svåra franska regementet, i grunden vill ha hertigen af Aumale till föremål för den allmänna diskussionen, för att vänja folket vid tanken att i honom ba en efterträdare till Thiers, ehuru presidenten dock synes vilja gå försigtigare till väga, än parisarne tycka om, eller snarare deras ifriga parti vill tillåta. Det skall emellertid bli at stort intresse att följa händelsernas utveckling och gång, hvilka tyckas, såvidt vi kunna bedöma förhållandena, enebbt styra hän mot den orläanska monarkien. En specialt korresp. till Times? lemnar i ett bref följande öfversigt af Thiers, hans ministrars och nationalförsamlingens ställning till hvad korresp. kallar gyälvande lagstiftningefrågor: Tinansministerns försök att få diskussionen om budgeten uppskjuten har strandat, och regeringen har lidit sin första motgång under sessionen. Majoritetens hållning, hvilken är afgjordt för frihandel, var så bestämd, att den tanken soll mig in att upprätta en förteckning öfver de frågor, som måste komma under förhandling i kammaren och rörande hvilka vi redan känna presidentens åsigter, uttryckta antingen i hans budskap eter under församlingens sista session, stundom i strid mot åsigterna hos en afdelning ar kammaren, ibland återigen mot den andra, naen oftast mot dem båda. Dessa frågor uppgå till 15, och så vidt jag kan bedöma, skola de bli orsajien till 14 starka strider mellan regeringen och kammarens majoritet, för hvilka regeringen är anavarig. De äro föliande: 1. Armåns organisation; 2. m ationalförsamlingens förflyttning; 5. Folkundervisningen; 4. Handelsfördraget; 5. De kommunistiska fångarne; 6. Budgeten; 7. Banklagen: S. Kammarens förnyande med en tredjedel; 9. Skapandet at en andra kammare; 10. Befästningar; 11 Militäretablissementer; 12. Afskassandet af underprefekter; 153. Magistraturen; 14. Vallagen. — Först, armens organisation. Församligen uttalade sig under sista sessionen kraftigt för ett förslag, som tramkastats för densamma, men icke blifvit detinitirt antaget, och hvilket ville ba obligatorisk tjenstgöring, upphäfvandet af systemet med substituter och upphälvandet af rätten för armn att deltaga fomröstningen. Sedan dess ha landstingen uttalat sig energiskt i samma anda. Regeringen deremot vill återställa rätten att sätta annan man i sitt ställe, motarbeta den obligatoriska tjensten och vill återupprätta en milis eller ett nationalgarde med rösträtt. Regeringen skall sålunda göra venstern missnojd genom återställandet af substituter, högern genom återställandet af nationalgardet och hela landet genom tvångstjenstens förkastande. Detta är ett af de bästa projekt till anställandet af allmänt missnöje, som utgått från presidentbyråerne. -— 2. En slebatt ang. församlingens återvändande till Paris har redan en gång blifvit vägrad brådskandebehandling. Frågan skall åter komma under diskussion i Januari. Hon skall röna motstånd af en stor majoritet. Regeringen skall troligen förklara, att hon ej forttarande kan styra Frankrike från Vernailles, och göra öfverflyttningen till Paris till en KahinettsfrägaHögern skall då finna den republikanska principen ställd under pariserdemokratiens skydd, hvarmed den nuvarande mejoritetens fall blir oundvikligt. När denna fråga derför återigen kommer inför församlingen och denna har att välja mellan presidentens afgång eller en åtgärd, som helt visst skall innebära dess eget fall, så är det troligt, att hon skall välja det förra alternativet. Detta skall bli den mest kritiska debatten under sessionen. 3. Folkundervisningen. Når denne lag, sådan den nu påtänkes af Jules Simon, kommer inför församlingen, skall den troligen, i likhet med decentralisationslagen och -Revites förslag undergå förån— vevveenemmeemmm— han sig fullkomligt obesvärad och samtal: