dessa namn funnos t. o. m. både konung och furstar. Men så kom tvisten om hvilket ord som borde upptagas till allmänt bruk; och en nära. till bitterhet gående ifver emot den dragning åt skandinavism, som var böjd för det stambeslägtade De, jemte en förment nationel ifver för det Gustavianska Ni, förstörde hela saken. IIade i stället hvar och en fritt fått begagna det ord han funuit för godt, och det ena såväl som det andra tördragsamt hållits till godo, är mycken sannolikhet för, att inom kort skulle hafva visat sig hvilket ord som skickat sig bäst. Ett språk är dock eu lefvande organism, och låter ej tvinga sig in uti hvilka former som helst. Det fordrar en naturlig utveckling, om den skall vara helsosam eller lyckas, såsom vi ock tydligen se af de försök som alltjemnt göras för införande af nya ord eller böjningar; några lyckas, men de flesto misslyckas, allt som de råka att träffa in med den rätta och i allmänhet ej så lätt. förutsedda utvecklingsarten. Ing. bekänner sig ej kunna uttrycka någon bestämd åsigt om hvilket tilltalspronomen skulle passa bäst för vårt språk, fioner Ni både motbjudande och omöjligt, vare sig af den allmädna fördomen eller af loflig instinkt, och tycker icke heller rätt om De, men tror dock att detta senare, åtminstone för närvarande, vore det enda möjliga, Men i hvilket fall som helst tro vi att, hvad sättet beträffar, det vore nödvändigt att lemna full fribet i val, så att icke reformförsöket må helt och hållet stranda emot bisaker. Om den grundsats antoges, att tilltal, så vidt möjligt, alltid bör ske medelst pronomen, men att hvar och en bör få använda det han finner bäst, t. ex. af de två alltjemt ifrågavarande, och att hvar och en villigt håller tillgodo med hvilketdera ord han än får i tilltal, så torde det icke dröja så länge innan det visar sig hvilket som bäst passar. Det går då med detta ungefär som med modebestämmelser, de der icke dikteras, utan observeras och imiteras. Att redan i flera år den seden varit lofgifven och antagen, att i embetsskrifvelser begagna pronomen, bör kunna gälla som en lämplig förberedelse; men att det bestämdt skall gälla som en vägledare för Ni, vilja vi ej obetingadt medgifva. Detär nemligen icke Nia och Eder, utan I och Eder —eller samma ord som uti regeringsskrifvelser bibehällits sedan de gamla tider då ordet Nik ännu icke blifvit uppfunnet — som från och till offentliga myndigheter användes. IIvad avgår de svenska duskaperna, så hyser Ing. den mening, att dessas utbredning kommer sf en nödfallsutväg. för att åtminstone kunaa med ledighet tala till dem man är närmast, ehuru medgifvas måste att missbruket deraf ofta har rätt betydande olägenheter med sig. Emellertid synes detta, åtminstone under närvarande omständigheter, svårligen kunna förhindras eller ens återhållas, så länge det ändock är en mer eller mindre oundgänglig nödfallsutväg Det torde t. o. m. kunna sättas i fråga, om ej snarare ett utsträckande derat kunde vara till nytta, t. ex. att det mellan dem som äro i närmare umgänge begagnades ej allenäst inom lika ålder och kön, såsom vanligtvis nu temligen noga iakttages, utan jemväl utan afseende derpå; och om denna utsträckning skulle få en något betydande tillväxt, torde måhända dess egenskap af förtrolighetsband dermed kunna väsendtligen förminskas. Det vore dessutom äfven ett bidragande medel till titlars förglömmande. Men äfven häruti torde vara bäst, och i alla händelser oskadligt, att den naturliga instinkten får fritt utveckla sig. so Ehuru det är mycket svårt att i en sak som denna kunna med full visshet säga hvad som är bäst eller hvad som har framtid för sig, är dock utan tvifvel nyttigt att emellanåt afhandia frågan, att den ej må blifva bortglömd; och det är på grund deraf som Ins. dristat äfven inlägga ett ord deruti.