(Insändt) Till frågan om ett tilltalsord, Att titelsjukan i vårt land är ganska svår, kan icke nekas, liksom ock otvifvelaktigt är, att denna skulle i väsendtlig mån lida afbräck, om det någon gång kuude lyckas oss att omsider få ett tilltalsord allmänneligen antaget, ehuru visserligen den nuvarande bristen derpå icke ensam är skulden till vårt folks titelsjuka. Tyskarne t. ex. lida ej mindre än vi af detta lyte, fastän de aldrig saknat sitt tilltalspronomen, fordom Ihr, nu Sie. Den äsigt har pyligen, liksom många gånger tillförne, blitvit offentligt uttalad, att det borde vara en jemförelsevis lätt sak att till allmänt bruk införa det uti språket sedan åtminstone ett århundrade redan befintliga ordet Ni, endast menniskorna ville vara förnuttiga och låta säga sig. Ins kan icke dela denna mening, utan tror fast mer ej allenast att detta hörer nära nog till omöjligheterna, utan ock att detta ord hela årbuudradet igenom varit just ett hinder för uppfyllande af ett sådant oafvisligt pchof som att i språket ega ett allmänt användbart pronomen för tilltal, hvilket troligen icke något annat språk i verlden saknar. Att tillförlitligt besrara hvarför så är, faller sig just icke så lätt, men erfarenheten har visat huruledes alla de otaliga försöken dertill hafva misslyckats. Gustaf III och hans vitterheismän förde in det på teatern och i romanen, der tilltalsord nödvändigt måste vara, hvarifrån det ock må tagas; men att det icke alltsedan dess kunnat bringas längre, synes redan gifva ett temligen säkert intyg om dess omöjlighet. Detta torde ligga dels uti språkutvecklingsprocessen, dels uti ordets egen beskaffenhet. IHved den förra angår, så se vi isynnerhet på andra språk, alt hår den normala 2:dre pers. sing blef obrukbar, öfvergick det till samna person i pluralis; och när äfven denna blef förbrukad gick det tter på 3:dje pers, vare sig singularis, såsom i de romnuska språten, italienska, spanska och porisiska, äfvensom i hollanaskan, eller samma pers Florslissåsom i de germaniska språken, tyske och Nanck-norsta. Att uti franskan och engelskan tilltalsordets förslyttande från 2;dre pers. plur. ej kommit i fråga, beror utan tvifvel på dessa spraks cgonskap ar universalspråk, hvilket torde förhindrat en så våsendtlig torand-ing. Vår 2:dre pers. pluralis villo icke heller gå an längre, och derför skulle våra språkmän i förra århundradet ställa fram et annat i möllet; men det föll sig så, att detta ord blef icke en näturlig ska else, utan en missbild ning, och med en sådan kunde vårt karntriska språk ej låta vig nöja, såsom ock alla tidernas icke ka priser, utan naturinstinkt nogsamt betygat. För om kring 10 år sedan var tilltalsrefomen på den häst: väg den någonsin varit, ty allmänna och utförligt namnlistor voro tecknade af dem som förklarat si med nöje emottaga proneminelt tilltal, och blant