egde en shilling, var det klart att vi skulle bli förälskade i hvarandra. Stackars liten, hon var hjelplös och vänlös, Clary, och jag tror att min kärlek för henne något liknade det medlidande man känner för någon svag fogel som fallit ut ur sitt näste. En vacker dag gifte vi oss med hvarandra, och efter åtskilliga vidrigheter i London resto vi till Australien för att der söka lyckan. Austin Lovel uppnade en af dörrarno och ropade på sin hustru, — Kom hit, Bessie; jag har en angenäm öfverraskning i beredskap åt dig. Mrs Lovel visade gig hastigt till svar på denna kalelse. Hon hade utbytt sin morgonklädning mot en röd sidenklädning, som var väl putsad men ingalunda ny; äfvenledes hade hon klädt sig i håret och friskat upp sin hy medelst frikostigt användande af smink. Hon hade ett utseende som bäst torde kunna beskrifvas genom attributet Äglittrande — att utseende som mot Clarissas vilja gjorde ett obehagligt intryck på henne. Hennes uttryck af förvåning läto ej så alldeles naturliga som man kunde ha väntat, och anledningen dertill var att hon under en god del af samtalet stått lyssnande vid dörren. Emellertid var hon verkligen förtjust öfver mrs Grangers nedlåtenhet och kyssto denna dame med mycken ömhet. — Jag känner mig mycket stolt öfver att få lära känna en slägting till Austin, sade hon, och isynnerhet en slägting som varit så god mot honom. Himlen vete hvad som skulle ha blifvit af oss ferliden vinter om ej ert ädelmod kommit oss till hjelp. Clarissa lade sin hand på Bessie Lovels läppar. — Ni får ej tala om ädelmbd mellan min bror och mig, sade hon, allt hvad jag eger i verlden står till hans tjonst. Och låt mig nu se mina brorsöner; sedan måste jag återvända. Brorsönerna blefvo framförda; den äldste hade Cla