2orglälligasie vård. Läkarno attala sig med beundran öfver prinsens starka konstitution, som kunnat segra i brottningen mot döden, I politiskt hänseende är prinsens illtrisknande vigtigt, främst derför att det republikanska partiet nu står alldeles handfallet och antagligen skall under lång tid förbli det, om icke panperismens ställning i England, hvilken är förfärande, framkallar en af dessa plötsliga konvulsioner, hvilkas utsträckning och verkningar ej kunna beräknas. oo Angående denna pauperism läsa vi i ett bref från London följande högst anmärkningsvärda data: Ju mera massan af folket hör omtalas landets stigande rikedom, ju mera förtrogen hon blir med de kolossala siffror, som angifva den engelska handelns oerhörda utveckling under de sista åren, desto mera förtviflar hon om möjligheten, att hennes egen ställning skall kunna förbättras. Vintern präglar armodets och eländets tafia städse vida skarpare i de lägre klassernas erinring. Officiösa uppgifter ådagalägga, att det i London aldrig finnes mindre än 125,000 personer, som endast genom den allmänna officiela välgörenheten räddas från hungersdöden, och att denna stiger hvarje vinter till minst 170,000 personer. Denna siftra omfattar likväl endast dem, som kunna räknas af kommunens fattigvård. Men det är säkert, att ett lika stort antal personer städse håller sig i London vid pauperismens rand och att de med verkligt hjeltemod genomkämpa lifvets strid, endast för att icke nödgas anropa kommunen om understöd. Det finnes ej något qvarter i London, i hvilket det icke ges hundradetals hus, der hvarje enskilt rum är bebodt af en hel, särskild familj. I Englands andra stora städer, i Manchester, Liverpool etc., finner man äfvenledes bredvid de milslångt sig utsträckande docks, i hvilka skepp, som gå till alla verldens länder, förråda landets växande rikedom, bredvid de oerhörda fabriker som upphöjt dessa ställen till vår tids underverk, och bredvid sbomullsbaronernas furstliga palatser talrika, trånga gränder, i hvilka ett obeskrifligt elände råder. Den berättelse, som den kungl. kommissionen för kort tid sedan offentliggjort angående jordbruksarbetarnes ställning, bevisar, att de uti de flesta grefskapen icke förtjena mer än nio eller tio shillings i veckan och att de flesta af deras boningar ej kunna kallas menskliga. Sedan Elisabeths tid kan hvarje fattig i England fordra understöd af kommunen som en rättighet, och det oaktadt är pauperismen ingenstädes så stor som i England. Man kan derför förstå, att såväl det doktrinära radikala partiet, som sjelfva folket ryggar af förtvislan tillbaka för pauperismena ofantliga problem, hvilket framstår allvarsammare med hvarje dag. Ett af de sista projekten under förra parlamentssessionen afsåg en radikal reform i fattigskatten, och denna fråga sysselsätter England vida lifligare, än man sannolikt tror annorstädes. England befinner sig återigen ej långt från den punkt, till hvilken det kommit år 1832. Under det året hade klagomålen öfver fattigvården blifvit så högljudda, att en komitc utsågs, hvars förslag ledde till den under namnet New Poor Act bekanta lag, som utfärdades år 1832 och gedan dess utgör grundvalen för fattiglagstiftningen. Nämnde komites berättelse visade, huru det medel, genom hvilket det engelska samhället önskar betäcka sitt sociala deficit, redan då slog fel på ett sätt, som man skulle kunna kalla löjligt, om det icke vore så sorgligt. För att kunna förstå, huru den radikala skolan nu förtviflar om att finna en lösning af det sociala problemet och derför drager sig tillbaka till en blott negationspolitik och vresig opposition, måste man vända tillbaka till denna märkvärdiga berättelse. Den frivilliga pauperismen, mot hvilken man nu vill kämpa derigenom att man gör lifvet så surt som möjligt för de fattige, hvilka besöka the workhouses, var redan då en af kräftskadorna. I några distrikt erhöllo de fattige en så god vård, att många hustrur beklagade sig öfver, att deras män icke brydde sig om dem, derför att de läto inskrifva sig som paupers. En af komitsgledamöterna, som besökte Hastbourne, fann t. ex, att paupers, d. v. s. personer som ofsicielt erkänts för fattiga och öfvergifna, erhöllo arbete af församlingen, för hvilket de betaltes med 16 shillings i veckan, under det att den vanliga arbetslönen derstädes var 12 shillings i veckan. I North Devonshire och några andra grefskap hade en familj det bättre, ju flera barn hon egde, emedan de bidrag, hen erhöll från fattigvården, tillväxte allt efter barnens antal. De fattige blefvo demoraliserade, armod ansågs ej längre för någon skam, lättja, ja, tillochmed laster befordrades genom ett system, af hvars sorgliga arf England nu lider, då t. ex. oäkta barn förskaffade en fattig qvinna ett större understöd af kommunen, än lagliga barn. De kostnader, som pauperismen åsamkade, äro nu fabelaktigt stora, men till 1832 voro de relativt ännu större. Tattigskatten tillväxte i en sådan proportion, att man kunde förutsätta, att den skulle slutligen absorbera jordens hela afkastning. Den nämnda berättelsen anför fall, då många arrenden måste uppgifvas, prester lemna sina socknar och mer än en fruktbar landsträcka icke blef odlad, endast för att man skulle bli qvitt fattigskatten. Berättelsen nämner bl. a. en kommun Cholesbury i grefskapet Berkshire, der hela jorden erbjöds åt de församlade fattige, men dessa vägrade att emottaga den och heldre ville emottaga understöd efter gamla systemet. I Shelford i närheten af Cambridge fanns det en person, som sjelf skötte sin jord, men måste betala halfva arrendevärdet i årlig fattigskatt. Dylika fall bildade alls icke något undantag, utan utgjorde regeln. Den nya fattiglagen, som införde arbetshus i stället för betalning i penningar till de fattige, minskade visserligen ansenligt fattigskatten, i det att den nedtrycktes från 8 sh. pr person till 5 eller 6 sh., men pauperismen tillväxer nu så starkt, att tendensen till en utomordentlig förhöjning af fattigskatten mer och mer framträder. Den radikala skolan (icke den socialistiska, utan den som räknar Bright, Mill m. fl. bland de sina) står förvirrad, ja, förtviflad inför dessa förhållanden. Hon vet ej, huru hon skall kunna hejda pauperismen och huru man skall kunna se de anspråk till godo, som arbetet reser mot kapitalet. Hon betrakfar danna unngftt SA hävt wet mAh lennsgan