helt: och hållet nationell — Soirsen i Laxegade, som ej uthärdar jemförelse med den svenska bearbetningen Soiren i Käkbrinken, cjorde derifrån ett föga tilltalande undantag — och publiken har från början visat sig afgjordt sympatetiskt stämd för densamma. Det är också ett särdeles välgörande och angenämt afbrott mot den lösa maten, som mer än tillbörligt hos oss serveras från de franska och tyska dramatiska går-köken. Sällskapet har här rönt lika afgjord framgång hos publiken som annorstädes i Sverige och förtjenar det äfven, dess föreställningar ha hittills varit och skola utan tvifvel fortfarande framstå som mycket angenäma dramatiska förströelser, äfven om vi ej, med godt samvete, kunna sätta dem fullt så högt, som flertalet af våra ärade kolleger. Harmoniska sällskapet ger i afton sin törsta konsert under innevarande arbetsår, dervid Gades ouverture Im Hochland och Beethovens C:molls-Concert för piano och orkester utföras. Hela 2:dra afdelningen utgö res at Mendelssohne Lobgesang, simfonikantat för kör, soli och orkester. Denna herrliga tonskapelse komponerades för den stora Gutenbergs-sesten i Leipzig 1840. Robert Schumann, som var värvarande vid dess första uppförande, yttrar derom i sina Gesammelte Schriften äbor Musik und Musiker följande: Sången föregås af tre simfonistiska orkestersatser, hvarigenom verkets form närmar sig Beethovens 9:de simfoni, dock med det hittills på det simfonistiska området oförsökta, att de tre orkestersatserna eluta sig till hvarandra utan pauser. Svårligen kunde en lyckligare form för det hela uppfinnas. Det framkallade också entusiasm och kan, särskildt hvad körerna angår, räknas till kompositörens friskaste och mest intagande musikverk. Hvad detta innebär, må kvar och en, som följt gången af hans skapelser, säga sig sjelf. Vi vilja ej framhålla enskildheter; dock — denna af kören afbrutna vexelsång Ich harrete des Herrn, efter hvilken en susning genomgick hela sörsamlingen, en susning som gäller mera kyrkan än den mest högljudda applåd i konsertsalongen! Det var som en blick i Raphaels madonnas himmelska ögon. Så har denna ljusets stora uppfioniog, hvars fest vi begingo, äfven framkallat ett ljusets verk till hvars upphofsman vi alla måste frambära vår tacksägelse; ja, låtom oss som tonskalden sjelf sjunger: ablegen die. Werke der Finsterniss und anlegen die Waffen des Lichts. Rättmätigheten af detta ett snilles omdöme om ett annat snille får ni sjelf i afton å Stora Börssalen vidimera. Vår unge talangfulle landsman, målaren Fredrik Wohlfart, har, som förut omnämnts, anländt hit för att här tillsvidare uppslå sina bopålar. Hans ankomst fyller en lucka inom vårt konstlif, som stått öppen sedan hofmålaren Salomans afflyttning härifrån. Vi äro öf vortygade om att hr W. här akall så fullt upp att göra, här i sin födelsestad, der han eger så många vänner, gynnare och beundrare. Som rekommendationsbref har han hit medfört en i Musei tafvelgalleri utställd täck, liten genretafla, hållen i det för honom egendomliga Åtomtobissmanöret, kallad ÅFlyttfåglarnes sagor. Gör en liten titt upp i galleriet och ni skall sjelf fröjda er åt den godmodiga humorn i det lilla, förträffligt målade stycket, oeh ni kan på samma gång få tillfälle att beundra ett, i ordets egentliga mening, beundransvärdt porträtt af framlidne vinhandl. E. V. Koch, utfördt, efter fotografi, af mill Hilda Lindgren. En at dessa Germanjas söner, hvilka vanligen benämnas probenrentrar, infann sig häromdagen hos en affärsman här på platsen och törfrågade sig hos honom om soliditeten hos en mängd nya Åkunder, på hvilka han skaffat sig adress. Namn efter namn upplästes, godkändes eller förkastades. Kem så det sista. Mannen ansågs för god och tysken var just i begrepp att stoppa ner sin långa lista, då den svenske affärsmannen frågade: Men vet ni hvar hr N. N. bor: — Ach ja, Gott bewahre, det vet jag, ganz gewiss, han bor i S:t Ampon. — Mannen var från Hamburg och hade, antagligen i tanken på förstaden S:t Pauli, på detta sätt ofrivilligt kaneniserat vår hederliga — Stampen.