tyr åt sin ÅKone eller sin Kjereste. Ty vi bli alltmer och mer skandinaviserade. Först kom Björnstjerne Björnson och lärde oss svärma för norskan och så hr Cetti med sin trupp och gjorde oss, nordens vengelsmän, fullständigt förtjusta i danskan. Hvarenda teaterhabitus är redan valdeles gal i Holberg, Heiberg, Overskou och Hoatrup, och innan säsongen är förbi, är han det nog också i Hertz och Holst. Det Cettiska sillskapet har gjort afgjord lycka i Sverige, publiken har skyndat att strö sitt guld i direktörens kassakista och kritiken har haft idel blommor för honom och hans sujetter. Ja, man har gått så långt i beröm, att det till och med väckt Forbauselse hos sällskapets egna landsmän, och en köpenhamnstidning, Dagstelegrafen, har efter några spydigt anbragta citater ur en svensk teateranmälan, funnit sig föranlåten utbrista: Hvilket Eldorado er ikke Sverige for Skuespillere. Har det då verkligen legat någon så i ögonen springande öfverdrift i berömmet? Uppriktigt sagdt, ja! Lika obestridligt som det är, att sällskapet inom sig eger några förmågor, hvilka kunna jemföras med våra bästa svenska artister, lika obestridligt torde det vara, att samspelet lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Ty hvad är förträffligt samspel? I korthet sagdt, då ett stycke är så väl inöfvadt, och Avarje af de uppträdande så inne i sin roll och så uppgången i den karakter, han eller hon har att framställa, att illusionen för åskådaren är fullkomlig, att ban lefver med i bandlingen utan att ett enda ögonblick störas af t. ex. on alltför högljudd sutflör eller en alltför otymplig älskare. Vi behötva ej nämna några namn; hvar och en opartisk bedömare af Cettiska sällskapets prestationer har säkerligen i likhet med oss midtunder en för öfrigt ypperligt spelad scen fått en så till sägandes kall dusch öfver sin varma entusiasin just genom ofvan antydda brister. Då vi således anse det vara vår pligt att protestera mot den välmenta, men föga fosterländska kritik, som ej aktat för rof att jemföra Cettiska sällskapet med artisterna vid vårt lands första scen, hvars samspel med rätta anses fullt jomnbördigt med de förnämsta utländska sceners, vilje vi på samma gång ej förneka att ifrågavarande sällskap eger enskilda förmågor som vida öfverträffa våra svenska a. k. ambulanta teatertruppers. Vi nämna i sådant hänseende först och främst hr Hougaard, en komiker, som aldrig, för att knipa publiken i de högre regionorna öfverskrider det konstnärligas gräns, det lagom, som utgör höjden af all skådespelarekonst och som genom sin fulländade maskeringskonst, parad med ett i de minsta de: taljer genomtänkt studium af karakteren, aldrig ett ögonblick kommer åskådaren att tänka på skådespelaren för den personlighet han skall framställa. Hans kommerseråd Brink, skollärare Sörensen, boktryckare Klatterup, bokmånglare Qvist, postmästare Brandt o. s. v. äro alla olika, nya typer. Det är någonting i hans spel som påminner på samma gång om oröderna Deland och Georg Norrby, i fordna dagar, men allramest om den oöfverträfflige konstnär, som för honom i många roller tydligen utgjort en förebild, om Phister. å samma sätt påminner fru PWitslabon understundom lifligt om Danmarks förnämsta artist i sin genre, fru Södring. Det ligger i hennes spel en hjertlighet, natarlighet och godmodighet, som oemotståndligt tilltalar och som särskildt i Ovorskons Pak framstod i all sin glans. Dir. Cetti är obestridligen en af de mångsidigaste skådespelare, som någonsin visat sig på vår seen. Man jemtöre endast hans Axel i De Nygifte med hans Trop i Recensenten og Dyret eller hans Palle Blok i Pak. I de båda sistnämnda rollerna tål han utan tvifvel jemförelse både med sitt eget och vårt lands mera framstående skådespelare, hvaremot hans Axel synes oss nog krattigt anlagd, särdeles i första akten, då fjettrarne brytas och känslan af mannens sjelfständighet hos honom vaknar. Författaren bar här i sjelfva orden inlagt en kraft, tillräcklig att tolka känslosvallet hos den förorättade maken; häftiga åtbörder och högröstad deklamation äro här ej på sin plats, en bildad man tillåter sig ej detta inför föräldrar eller svärföräldrar, at sådant skrot och korn som den gamle amtmannen och hans maka. . Systrarne Iress äro båda täcka och behagliga företeelser; det ligger i bådas spel ett lif och en lust, som rycker åskådaren med Big; den ovanligt goda sångröst och snart sagdt i hvarje ögonbliek utstrålande, inneboende Lystighed, sem utmärka den ena, uppvägas hos den andra genom en mera utprägad, mild qvinlighet. Fru Meyer är en skålespelerska med intagande yttre och god bezåfning, för en svensk publik är hennes framsägande af dialogen dock ej så tydlig och illfredsställande, som hos de flesta at hennes nedspelande. Hrr Witsleben och L. Jensen äro båda ruinerade skådespelare, den senare dock nog nycket anhängare af den gammaldags skådepelarerutin, som har åtskilligt otaldt med mannen i luckan. Sällskapets jeunes proniers, hrr E. Jensen och Rosenbaum äro sayndarligen båda ännu temligen unga på tiljan, ler dock den förstnämnde rör sig med vida törre ledighet och framgång än den senare, 7 dh 2 . un a —W:22 00 —