ögnad, blir kastad i skräpvrån, för att på lan dets eget språk och genom dess egna orga ner inhämta underrättelser om dess inre ange lägenheter, dess inre strider och segrar. Ligger det ej, uppriktigt sagdt, något som, vid närmare besinning, måste förefalla oss stötande och hardt närt obegripligt deruti, att kännedomen om, så godt som hvilket annat lands i verlden, angelägenheter och utveckling skall finnas vara af mera intresse än det som tilldrager sig alldeles invid våra egna knutar, hos de båda folk, hvilka i språk, nationallynne, sedvänjor och framåtsträfvande äro med oss så nära beslägtade? Åh jo, det finner ni nog, och låt så endast samfärdseln fortgå ännu några år, låt oss så småningom eammanjemka förhållandena, låt oss t. ex. samtäldt arbeta på öfverensstämmelse i våra mynt-, mått-, måloch vigtsystem — ett jättesteg mot målet! — låt oss allt mer och mer bemöda oss om att riktigt komma underfund med hvarandra och låt oss till sist — framför allt! — vakta oss för främmande eller egna örontisslare, samt med deras förföriska snack, och den dag skall helt visst varda kommande, då folken skola finna hvarandra, då inga diplomatiska ränker, ingen skumögd egoism, ingen styfnackad bondhögfärd, intet flackt lycksökeri, skola hindra oss från att ur svenska, norska och danska. bjertans djup jubla ett, då först berättigadt: Allt, allt är Skandinavia! Hvad behagas? Minsann, log ni icke, min nådigaste! Ja! ni log, men det var icke något hånleende, ej vågot förnämt grin, liktydigt med ett invärtes utropadt: Ivllka barnsiga griller, hvilken politisk kortsyntbet! nej, lertill var det sannerligen alltför vackert. Snarare låg det deri en förtjusande skälmakighet...? Ah, nu förstå vi! Ja, det slags praktisk skandinavism går också an, den vomligen då Amor sjelf är på samma gång utrikesminister och minister for det Indre amt ratificerar allianserna på de allranäpnate små — förlofningskort.