Han hade föga anledning till att beklaga sig. Hon var god och lydig, aktningsfull i sitt sätt mot honom bland främmande, alltid älskvärd; han visste blott att hon ej älekade honom — det var alltsammans. Men Daniel GranBer var en stolt man och detta medvetande var bittert för honom. Det farns stunder då han satt ensam på sitt rum — detta enkelt möblerade rum som var till hälften arbetskabinett till hälften toalettram — dit han dragit sig undan sina gäster under föreränning att han hade affärsbref att ekrifva; satt vid sin pulpet utan att göra ett enda sörsök stt skrifva; satt försjunken i dystert grubbleri och ångrade den dårskap han begått genom att gifta sig. Var det sannt att hon aldrig älskat någon annan? Ian hade hennes fars ord derpå; men han visste att Marmaduke Lovel var en sjelfvisk man, som sannolikt kunde försäkra hvad som helst hvilket beredde honom fördelar. Hade hennes hjerta verkligen varit rent och uppriktigt då han venn hennes hand? Han erinrade sig dessa skizzer som föreställdo George Fairfax, och en dag medan han väntade på Clarissa i hennes arbetsrum företog han sig att eo igenom hennes teckningar. Det fanns många bland dem som han erinrade sig ha sett på Qvarngården, men mr Fairsaxs porträtter voro alla försvunna. Han såg igenom portföljen mycket nogsraont, men fann ej ett enda at dessa porträtter som väckt Sophia Grangers uppmärksamhet. — Hon har förstört dem, förmodar jag, sade han för ig sjelf. Han brydde sig ej om att fråga henne om saren. Dot skulle ha sett löjligt ut, tyckto han. Någon gång lät Marmaduke Lovel förmå sig att delaga i festligheterna på Arden; men dessa egde ej något ehag för honom, och han var glad öfver att i början af eugusti få resa tillboka till Spaa, der vattnet visado sig lldeles ofantligt välgörande för hans rheumatism — denna edväma rheumatism som kunde tjena till ursökt för allt vad han ville företaga. Ilvad hans dotter beträffar, så föll det honom aldrig