— Jag har handlat mycket illa sade hon för sig sjelf, och han är så god mot mig! Om jag ondast kundo lära mig att älska honom. Hon visste om den svaghet som gjort henne så eftergifvande för faderns önskan varit en orättvisa mot hennes man, att hon hade varit skyldig i denna sak toga i betraktande ej allenast sin egen utan äfven hans lycka. Det var en sak att afstå från möjligheten till lycka för egen räkning; men det var en annan sak att blottställa den mans lugn med hvilken hon gift sig. Hon satt fördjupad i dylika betraktelser då hon hörde fotsteg i närheten, och när hon blickade upp såg hon George Fairfax långsamt nalkas, alldeles som då hon såg honom i Marleyskogen den der sommardagen. De hade ej träffats sedan den der aftonen i trädgården vid Qvaragården för nära två år sedan. Hon kände sitt ansigte från att vara blekt förvandlas till blodrödt samt derefter återtaga sin blekhet. Men genom en stark viljeansträngning lyckades hon att svara i stadig ton så fort han talat till henne. — Hvilken lycka att träffa er åter, min bästa mrs Granger! sade han i sin mest obesvärade ton i det han lugut satte sig bredvid henne. Jag fick höra att ni skulle vara här i dag, annars skulle jag ej ha kommit hit; jag är så uppledsen på sådana här tillställningar. Men jag önskade verkligen att träffa er. — Ni deltog ej i frukosten, eller hur? frågade Clarissa, inseende att hon måste säga någonting och knappt medveten om hvad hon sade. — Nej, jag har endast varit här en halftimma eller så omkring. Jag såg efter er bland dem som stå nere vid stranden och gapa på regattan, men då jag ej upptäckte er der gick jag att söka er i trädgården. Jag har varit lycklig nog att finna er utan att behöfva gå särdeles långt. Jag har några nyheter åt er, mrs Granger. — Nyheter till mig? — Ja, om er bror — om mr Austin Lovel.