parlamentet slutat, lady Laura? Jag trodde att under säsongen alla voro hyggliga. — Ni törstår hvad jag menar, sir. Jag vill ha riktigt trefligt folk. Tag ett halft dussin målare och några författare — ej dem som skrifva de bästa böckerna utan dem som tala bäst — och naturligtvis en hop musici — de äro alltid hyggliga utom mot hvarandra. Ni måste låta servera frukosten i det gröna — ert hus är för litet till något annat än kaffe och th — och för en enda gång låt det ej bli något croquet-spel för att festen skall bli riktigt originell. — Vill ni skicka ut bjudningsbrefven, lady Laura? — Nej, jag öfverlemnar allt det der åt er. Ni känner ju alla menniskor — eller alla som vi behöfva bry oss om. På detta sätt blef mr Woosteres fest beslutad, och på detta sätt blefvo Grangers bjudna. Äfven den allvarsamma Sophia skulle med. Denna unga dame deltog i alla verldsliga nöjen, men ständigt efter att först ha afgifvit ett slags protest. — Jag följer med, min vän, men jag har aldrig roligt, kunde hon säga till någon allvarligt stämd vän, liksom om det varit ett slags förtjenst. Pappa önskar att jag skall följa med, och jag vill ej på något sätt draga mig undan mrs Gratdigers nöjen, huru föga sympati det än kan råda emellan oss. Jag försöker att göra min skyldighet, hurudant resultatet än må bli. Mr Wooster kände en hel hop folk. Hans enorma rikedom och en viss belefvenhet hade varit de enda egenskaper som förskaffat honom tillträde till det högre sällskapslifvet. Han hade börjat att sysselsätta sig med mäkleri i den mest inskränkta skala och ådagalagt stor fallenhet för detta yrke samt småningom bragt sig upp. Personer af hans eget yrke som med uppmärksamhet gifvit akt på huru han oupphörligt stigit förklarade honom vara en högst märkvärdig man, och de förnäma som ingentiog kände om hans uppkomst voro fullkomligt bered