icke alla dessa anstalter hafva upprests på egen ekonomisk grund, synnerligast inom vår kommun, hvarest företagsamhetsanda och känslan af pligter mot det allmänna äro makter, som verka hand i hand, och der således den örra aldrig i nödens stund skall sakna biträdet af en till hjelp framskyndande public spirit?? Ett par af de nämnda anstalterna äro desstom af sådan betydelse för det allmänna att sjelfva stadskassan ofta blifvit använd för understöd af för henne mera fremmande ändamål än dessa. Vi kunna ej inse annat än att de betänkligheter åt hvilka vi ofvan gifvit uttryck och hvilka delas af många, ega ett visst teoretiskt berättigande. Men ser man på de närvarande faktiska förhållandena gestaltar sig saken något annorlunda. De onskilte mera förmögne samhällsmedlemmarnes krafter hafva uader senaste tid mycket blitvit anlitade för att på trivillighetens väg understödja storartade företag och kommunalbeskattningens siffror hafva i följd af omständigheter, som äro allom bekanta, betydligt svällt upp. Att just nu taga någon af dessa källor i anspråk för att med trån dem hemtade medel grunda de anstalter, hvilka göras oss behof, vore derföro hvarken rådligt eller verkställbart, isynnerhet då man ej vet, hvilka ännu mera trängande kraf en nära framtid kan ställa på oss. Den för vår kommuns hela utveckling så vigtiga FaluGöteborgsbanan står på väg att ötvergå från projekternas område till verklighetens. Våra framstående affärsmän, säkerligen ledda mera al hänsyn till vår orts än till egna, direkta tordelar, sägas vara beredda att taga sig saken an — ett åtagande, som alltid måste vara förbundet med risk, enär rentabiliteten naturligtvis ej kan på förhand med visshet bestämmas. Skall emellertid ej äfven kommunen såsom sådan nödgas att för denna bana medelst räntegaranti ell. dyl. lemna företaget likartadt understöd med det som Stockholm varit beredt att åtaga sig för sin bergslagsbana? Vi hafva visserligen ej hört något sådant sättas i fråga, men vi föreställa oss att det ändå så pass ligger inom det tänkbara, att vår kommun tillsvidare ej bör ingå i nya engagementer, emedan dess ekonomiska krafter för det sistnämnda, ojemförligt vig:igaste ändamålet kunna komma att tagas i anspråk. Vi erkänna således att besluten om fondens stora splittring och dess användning till anstalter, hvilka densamma förutan bort komma till stånd, äro berättigade i följd afsakernas närvarande läge, men vi vilja tillika taga fasta på att de grunder, som härvid gjort sig gällande, äro af tilltällig natur. Det sätt, hvarpå en periodiskt återkommande utdelningsfond första gången fördelas, bestämmer vanligen de roglor, som vid efterfoljande likartade tillfällen följas. Men orikt.gt, olämpligt och stridande emot testamentets inre aisigt vore, efter vårt förmenande, att i en framtid såsom prejudikat åberopa de normer som nu iakttagite. När Sven Renström i sitt testamente förordnar att ur fondens medel anslag väl må bemtas till understöd för den fattigare samhällsklassen, men att dessa anslag ej må leda till direkt nedsättning af de på öfrige medborgare uttaxerade sattigvårdsafgifterna, har han utan tvifvel angifvit en synpunkt hvilken han önskat i allmänhet vid tondens användning skola iakttagas. Han har ej velat att det af gammalt inom vår stad befiotliga, i storartade handlingar sig yttrande medborgerliga sinnelaget skulle slappas och mattas genom medvotandet att Renströmska fonden finnes; han har tvärtom genom sitt exempel velat åt detsamma gifva förnyad väckelse, ökad impuls. Han har ej underkastat sig försakelser hela sitt lif igenom, på det att hans förmögne medborgare skulle kunna erhålla så mycket talrikare njutningar. Han har velat åstadkomma institutioner, som gåfve åt arbetet en större produktiv kraft i det detsamma stärktes at intelligensens och kunskapens hjelpmedel, — som med ett slag törde vår stad ett stort steg framåt, i det töretag, hvilka skulle öfverstigit den enskiltes krafter och hvilka å andra sidan ej utgöra föremål för den kommunala beskattningen, genom dem förverkligades, — som slutligen gjorde lifvet någorlunda lätt och behagligt för de måoga obemedlade, hvilkas dagar ständigt förflyta här, i det vår stads