Article Image
— — — eer en vacker slicka Med en fager rosenmun Ömt och skälmskt och blygsamt blicka, Då blir hjertat varmt på stund, Och jag skyndar glad till kruset, Drar opp korken och vid smälln Dricker uti känsloruset För den byggliga mamselln. och Moje han känner ej mera en slägt a tidens stormar, af de stora idåer, hvilka rört sig i verlden, än att han cyniskt drillar: vartill båtar vara lärd Och ur luntor visdom leta? Hrartill gagnar att med svärd Efter hjeltens lager streta Och med häpnad slå en verld, Blott tör att odödlig heta? Jag har mindre bråk och mera ro, Der jag sitter i mitt lugna bo. Hjelten stupar: på hans graf Subskriberar man hop stenen; och den lärde tynar af, Så han knappt kan stå på benen; Skalden huugrar vid sin staf, Arm som fogeln uppå grenen. Under tiden sitter jag i fröjd Hos min flicka och min båt förnöjd. Fan må gå på ärans brant och beundrausvärdt sig skicka. Jag vill stå på egen kant Med mitt glas och med min flicka. Ack, hvad Linda är charmante! Jag vill älska, jag vill dricka! Allt må gerna sedan gå i kras, Blott jag räddar henne och mitt glas. och Moje han skrålar: Ym och flickor uti glad förening Tror jag ändå vara lifvets mening: Skälmska ögon och ett bräddadt glas, Varma kyssar och ett godt kalas! I sanning, det är ej i den tonarten, som Nordens, som Sveriges nya diktare skola sjunga, om de vilja anslå de strängar, som vibrera inom folkets bröst, om de vilja höja detta folk och stärka det till mod i lifvets allvarskamp och till hug för annat dåd, än det rusiga vanvettets, än de förslappade amorsdyrkarea. Men Moje kan sjuoga annorlunda. Hans Skål för qvinnan-, som inleder diktsamlingen, har rena toner, och Min förata kyrkogång skulle hvar som helst försvara sin ats. P En motsats till DToje är Mathilde Lanolet, som skickat ut i verlden ett häfte Blad och Blommor, hvilket äfvenledes godt utstyrts af förläggaren, Sigfrid Flodin. Här möter oss ingen cynism, här höras inga stojande rop på kärlek och vin. Nej, allt är så städadt, med undantag af dikternas form som stundom är mycket ostädad, ovårdad; kärleken är här ingen brånad utan en stilla trånad, höljd i blommor utan tal, hvilkas öfvermängd gör luften tryckande och kommer oes att med svårighet andas. Mathilda Langlet är kanske sig sjelf ovetande panteist i en grad, som nästan öfverstiger Stagnelius, Detta är ett fenomen, som vi börjat finna allt oftare visa sig hos isynnerhet våra nyare poetissor. De falla i en sådan beundran, eller rättare de skrufva upp sig till en sådan beundran öfver naturens herrlighet, att de slutligen glömma, att all denna herrligbet blott är en yttre form, ett timligt återsken af den allt förmående personliga makt, som står derofvan, af den personlige Guden. Så vilja vi hänvisa till följande stycken: Bönens makt, I skogen), Längtan, Vår och Höst m. fl. Dock, äfven här finnes stoff; men förf. synes ej haft mod att offra de blad och blemmor-, som slöra den diktkrans hon bjudit allmänheten; hon synes ej ha erinrat sig, att det icke är mängden, utan beskuffenheten, som bestämmer en saks värde. Det är ej nog med rim, det må ock vara reson i rimmet. På lediga stunder, stycken i obunden atil af Joh. Johansson, heter ett litet häfte dikter, som i dessa dagar ätven sett dagen. Framträdande utan anspråk, må dessa dikter bedömas derefter, och anspråkslösa äro de, stundom så mycket att esterbildaingen blir för framträdande. På Sigirid Flodins förlag har utgifrits i bokform Häster oloss bröllep, romantiserad berättelse från Gustaf I:s första regeringsär af C. Georg Starbäck, å hvilken berättelse vi särskilt fästa uppmärksamheten. Det är en stor tidsperiod, den talangfulle historieskrifvaren här tecknar, och skildringen är hållen i synnerligen lättläst form. Hr Starbäck intager numera ett framstående rum inom vår romantiseradt historiska litteratur, och är han ännu icke en Walter Scott, så är han likväl fulit jemnbyrdig med Bernhard Severin Ingemann, och vi gladja oss deröfver, ty det är just en sådan penna våra dagar behöfva, hvilken kan ör en mer och mer tilltagande flack kosmopolitiom framhålla upplyftande bilder ur vårt ands framfarna dagar. RR mh — — ——

5 december 1871, sida 3

Thumbnail