hon ej kunde uthärda åsynen af hans olycka längre och att hon voro villig bli Daniel Grangers hustru, Marmaduke Lovel slog sina svaga armar omkring sin dotters hals och kysste henne så som han aldrig förr kysst henne ; derefter brast han i tårar och dolde sitt ansigte mot hennes skulåra. — Det var tid, Clariss9, sade han slutligen. Jag kande ej ha uppehållit saken en vecka längre. Granger har erbjudit sig att låna mig ponningar ända sedan han började misstänka att jag var i trångmål; men jag kunde ej ställa mig i förbindelse till honom så länge jag var oviss om dina afsigter. Nu skall det ej vara svårt att mottaga hjelp af honom. Han har dessutom gjort de frikostigaste anbud med hänseende till de ekonomiska anordningar som böra träffas för edert giftermål. Du vet, Clary, att jag aldrig nämnt detta förrän nu. Jag har ej velat inverka på dig med orena motiver för att bringa detta giftermål till stånd, ehuru Gud är mitt vittne att detsamma utgjort min högsta önskan här i verlden. — Nej, nej, pappa, jag vet det, snyftade Clarissa. Dervid stod George Fairfaxs bild för hennes minne och de bittra ord som han yttrat hänsyftande på att han trodde henne uppmuntra Daniel Granger för att bli herrskarinna på Arden. Hvad skulle han tänka om henne då han finge höra att hon verkligen skulle bli Daniel Grangers hustru? Detta skulle ju synas vara en fullkomlig bekräftelse på hans misstankar. Han skulle aldrig få veta hvilka strider hon haft att utkäma, han skulle aldrig gissa till de motiver som förmådde henne till denna uppoffring. Han skulle för framtriden endast anse henne för en qvinna som gift sig för att komma åt en stor rikedom. Sedan Clarissa en gång gifrit sitt löfte, var det ej möjligt för henne att rygga tillbaka för dess uppfyllande, äfven om hon velat det. Mr Lovel omtalade för den orolige älskaren, att hans öde blifrit gynnsamt afgjordt, men rådde honom på somma gång att ej allt för mycket bråd