jag uppskattar till ett minimum af 10 eller 12 millioner sterl. det belopp i guld, som England skall lemna till Tyskland för transk räkning under de fyra första månaderna af 1872, om det icke kan möta det med accepter från kontinenten, hvilket dock synes knappast vara sannolikt, emedan det, eftersom hela denna metallrörelse går utanför Storbritanniens europeiska handel, icke kan väntas hafva i sin ego ett belopp af motfordringar på Europa, hvilket skall vara tillräckligt tör att betäcka en betydande extra summa. Åsigten bland de finansmän härstädes, hvilka jag kunnat rådfråga, går ännu längre; den är, att England skall på ett eller annat sätt nödgas lemna nästan allt detta guld, hvaraf då skall följa, att diskontot måste stiga. Det är klokt att se allt detta i ansigtet och att på förhand mäta det; man har tid att förbereda sig på den hotande fastheten i penningar, ty tryckningen tyckes sannolikt icke skola börja förr än i Januari eller uppnå sitt maximum förrän i Mars eller April; och det kan hända, att guld skall vid denna tid hafva kommit från Amerika och Australien i tillräckliga qvantiteter för att minska de verkningar, jag här angifver. Det skulle vara omöjligt att här så upp ett nytt lån, äfven om franska regeringen beslöt att antaga en sådan plan i tillräcklig tid för att kunna modifiera existerande kraft; formliga förbindelser ha ingåtts mot Preussen, och de måste upptyllas. Korresp. anser derför, att England måste komma att lemna minst hälften och möjligen en hel del mera af det guld, som behö ves för vårafbetalningarne 1872: och att den oreda, som genom dessa metallöfverflyttningar mäste uppstå i de finansiela förbållandena mellan England och Frankrike, endast kan ashjelpas och bringas till slut derigenom, att Frankrike tar ett nytt lån. I S:t Quentin i Frankrike har hållits en fest med anledning af nämnda stads tappra försvar under kriget. Festen bevistades af Gambetta, som vid tillfället höll ett längre, i formelt hänseende utmärkt tal. Med kraft betonade han, att den mest trängande af alla reformerna, den som ensam skulle kunna närma klasserna — ty, oaktadt lagen, finnes det ännu klasser, hvad man än må säga — vore en god, obligatorisk och kostnadsfri folkskoleundervisning, hvilken dertill borde uteslutande ledas af lekmän. Må man ej allenatt skilja kyrkorna från staten, utan äfven skolorna från kyrkan. Detta är tör mig en politisk, en social nödvändighet. Vill det säga, att presterskapet skall vara beröfvadt allt socialt inflytande? Vill det säga, att religionen skall uppoffras? Alldeles icke, mina herrar; men hvar och en skall förblifva i sin roll, hvar och en skall utöfva sina funktioner, moralen skall undervisas af lekmän och religionen skall undervisas på de åt religionen helgade ställen, och hvarje familjefar skall för sitt barn välja den kult, som honom synes, kristen, judisk eller protestaatisk; men låtom oss upphöra med att anförtro barnens upptostran åt de olika presterskapen, om vi vilja tramför allt af dem dana franska medborgare, om vi vilja af dem göra män, hos hvilka det rättas och fäderneslandets ide förherrskar. I kyrkan skola de undervisas i dogmerna och lära allt, hvad som tillhör trons område. I skolan skall man undervisa dem uti vetenskapens sanningar, och sålunda skolen I hafva försonat aktningen för samvetsfriheten med den skyldighet, som tillkommer staten, att dana medborgare, hvilkas bildning och principer icke äro innestångda inom teologiska dogmer, utan stå på grundvalar, på hvilka hela vårt samfund hrilar. Kommen ihåg, att päfven redan för sju år sedan, på grund af den fria franska tankens stora arbeten, ansåg det lägligt att passera revy med alla de moderna principer, ifrån hvilka våra civila och politiska lagar härflyta: konstituerandet af vår familj, af vår egendom, af vår stat, de stora rättsserier som grunda allas vårt eberoende, forskningens och pressens frihet, församlingsoch föreningsratten. Nåväl! öfver hvar och en af dessa rättigbeter har påtven uttalat sitt anatema! Är det tänkbart, att man, då den andliga makten uttalar sig med sådan öppenhet, skulle vilja lemna uppfostrandet at kommande slägtled åt män, som äro af sitt samvete bundna att göra sig till utbredare af dylika lärosatser? (bravo!) Om i anförtron folkundervisningen åt dem, skolen j, då j behöfven vädja till energien hos män, uppfostrade af dylika lärare, då j skolen vilja sätta hela detta folk i rörelse, då j skolen tala till det om dess medborgerliga pligter, då j skolen vilja hos det väcka tanken på uppoffring och hangitvenhet för faderneslandet, befinna eder inför ett förvekligadt, försvagadt folk, beredt att underkasta sig alla olyckor såsom påbjudna af Försynen (stor sensation). Detta, m. h., är den största fara, som 1789 års samfund kan löpa, detta samfund hvars arftagare och representanter vi äro. 89 års samfund har till sitt förnämsta ändamål att låta det politiska och sociala systemet bero af tanken på förnuftets supremati öfver nåden, af medborgarens öfverlägsenhet öfver slafven. I stället för den romerska doktrinen, som vänjer sinnet vid föreställningen om en hemlighetsfull Försyn, hvilken ensam innehar hemligheten af sin nåd och sin onåd; som lär, att menniskan endast är en lekboll i Guds hand, lär Revolutionen Förnuftets öfverhöghet, dem menskliga viljans myndighet och ansvarighet, och finner orsaken till mensklighetens lidanden och olyckor i menniskornas okunnighet eller fel. Sedan 80 år stå dessa båda systemer mot hvarandra; de ha delat själarne sig emellan och underhällit i sjelfva samhällets sköte en antagonism, ett förbittradt krig hvilket förklarar hvarför vi, i brist på enhet i undervisningen, slungas, utan att någonBin kunna taga fast fot, från uppror till förtryck, jrån anarki till diktatur. Sedan tal. betonat nödvändigheten af att göra slut på denna schism och sagt enda medlet derför vara att göra skolan oberoende af kyrkan, öfvergår han till att gifva uttryck åt sin önskan och sitt hopp om det lägre presterskapets frigörelse frän den träldom, hvari det nu hålles af prelaterna. M. b., detta presterskap på landet bör man upp