ech galror, det är der som man finner hedorligt folk. Hain berömde sig också af att ha stiftat tjuf-proletariatet. — Det fanns en annan förening, kallad de sjukes förbund och en tredje,det unga Schweiz, den sistnämnda bildad efter karbonarismen och stående under ledning af en viss Schler från Darmstadt. Utom ett stort antal handtverksarbetare, omfattade dessa föreningar med deras förbundna lagar en god del af bourgeoisien, hvilkas söner samtidigt mottogo undervisning af de nyutnämnda professorerna vid universitetet i Lausanns, kommunisten Freichner och Victor Conaiderant. Sådana lärdomar och sådana lärare hade det schweiziska folket, då 1848 års revolution utbröt. Under den oerhörda omhvälfning som då försiggick i hela Europa, var Schweiz det enda land, der freden icke ett ögonblick blef störd. Hvilket monarkiskt styrdt land skuile väl ha kunnat motstå den vanvettiga propaganda, för hvilken det under tjugu år hade varit föremål? hvilket annat sambälle skulle väl ha kunnat öfverlefva dessa cyniska uppmuntringar till allt slags hat och all slags roflystnad? Men ett felk missbrukar icke friheten, när det är vant vid utöfningen deraf. Schweizarne nöjde sig med att införa vissa förändringar i sin konstitution. Och när Europa åter blet ett rof för reaktionen, förblef deras land hvad det hade varit, en tillflyktsort för det fria ordet, och landsflyktingarne återfunno hvarandra åter der efter ein korta triumf och alla sina motgångar. — Efter sexton års lugn, hvarunder den allmänna opinionen och pressen icke hade haft annat tvisteämne än förtattningsreformen, blef Schweiz på nytt operationsfältet för en förening, som då ännu icke hade uppnått någon synnerlig namnkunnighet, men som sedan at de europeiska regeringarne betraktades med viss obestämd oro. Internationalens kongress i Geneve 1865 förorsakade mera oro i Paris än i Schweiz. Deltagarne voro också mest franska republikaner, ock de kommunistiska strätvandena fingo träda tillbaka för häftiga anfall mot kejsar Napoleon. Ett annat förhållande egde rum på kongressen i Lausanne 1867, der iden om jordens öfverlåtande till hela samhällets gemensamma bruk och arfsrättens afekaffande diskuterades med så mycket allvar, som om det endast gällt att reglera någon detaljtråga innan samhallet skulle konstrueras på nya grundvalar. Det var med anledning af denna kongress som Internationalen ansågs såsom corps detude, säger detta sällskaps historieskrifvare, hr Fribourg något naivt. Men en studii-kår i hvilken befann sig studenter af den halt som t. ex. general Cluseret, kunde svårligen nöja sig med den ledighet som den kejserliga polisen törskaffade den; Schweiz blet åter en härd, mera glödande än någonsin, för alla dessa retormatörer och vid kongressen i Basel 1869 ser man åter deputerade från alla möjliga länder, isynnerhet från Tyskland, Liedknecht, ledamot at nordtyska parlamentet, Rittinghausen, Louis Lindegger från Österrike m. fl. Frågan om den gemensawma besittningen af joraen blef på nytt diskuterad, men denna gång, sager hr Fribourg, icke från relatiw utan från absolut synpunkt. Den rysk-tyska kollektivismen bade öfverhanden, och genom den beundransvärda verksamhet som utvecklades at Karl Marx, Bakurin och Blanqur medhann församlingen under sitt sista sammanträde att på mindre än en timma göra om hela Europas karta samt afskaffa både egendomen och familjen — i protokollet. Oakadt den lifliga del, som tidningarne togo i dessa debat:er, följdes de endast med en viss kall nyfikenhet at de schweiziska arbetarna, hvilka, i sin jemsorelsevis goda ställning, hade svårt att latta den omtanka, hvarmed Internationalen ställde sig och stt högre vetande till deras tjenst. Internationalen tortröttas emellertid icke och har i år genom sin stormästare, Karl Marx, framlagt ett förslag att sammanslå alla kantonalregeringarne till en enda centralstyrelse, hvilken skulle blifva egare till och förvaltare af alla jernvägsanläggningar och andra kommunikatonsmedel, upphätva allt som ställer sig emot det fria äktenskaper, bestämma normaltuden för arbetet och forbjuda allt begagnande at barns arbete i fabrikerna, då de voro under fjorton år. Men ännu mera: han uppmanar dem att ersätta de indirekta skatterna med en allmän och progressiv skatt på egendomer, hvaraf inkomsterna skulle användas till bildandet at en statsbank, med uteslutande privilegium att utgifva pappersmynt, med tilihjelp hvaraf arbetareassociationerna skulle kunna umbära kapital och kapitaliser. Staten ensam skulle vara employcur, ingen skulle mottaga någon arbetslön, men vinsten skulle lika fördelas mellan alla. I händelse af otörmåga att deltaga i arbetet eller om detta icke lemnade någon vinst, (sådant förutsättes dock endast om jordbruket) skulle hvarje medborgare ha rätt att åtojuta understöd i första band af sin kommun och i fall denna var oförmöger att lemna understöd, af staten, så att hungerns tyranni måtte försvinna på samma gång som kapitalets. Man kan förstå, hvilket mottagande dy