2—————— Litteratur. På hr Sigfrid Flodma förlag i Stockholm har utkommit I Hamburg. En gammal bokhållares Minnen af Clas Lundin. Författaren har synbarligen med denna teckning velat i en för alla tilltalande berättelseform skildra Hamburg, såväl till dess yttre, som till dess inre lit och förhållanden. Hr Lundin skrifver en synnerligen lättläst och angenäm stil, hvilken i denna bok, der det gäller skildringarne, gör lokaliteter och figurer åskådliga för läsaren. Men med denna för en kronikör oundgängliga egenskap och förtjenst eger den.äfven det för en sådan lika vanliga felet att hålla sig för mycket på ytan och utan att så intränga i ämnet, att den sociala bilden blir fullständig och att de inre strömningarne, hvilkas yta är det synliga, framställas. Emellertid är boken en angenäm läsning och skall vara af introsse tör dem, som vilja tillbringa en ledig stund med att antingen på ett lifligt sätt återkalla i minnet det stolta Hamburg eller genom boken som medium göra denna verldsstads bekantskap. På samma förlag har utkommit ett från tyskan öfversatt häfte, hvilket bär den något sökta titeln: Små Svagheter — stora Namn. Karaktersdrag ur framstående personers lif. Det ligger en kuriös förvridning i tanken att tro sig göra sin samtid en tjenst med att för donsamma afkläda några historiska personligheter med stora namn, för att visa de menskliga svagheter, till hvilka dessa personligheter gjort sig skyldiga, sålunda spelande kammartjenarens roll som skrattar åt verldens beundran för hans herre, hvilken han ju känner innanför flanellskjortan. Det oswakliga i denna föresatta uppgift ökas ännu mera genom förf:s tilltag att stödja den på den Voltairianska satsen: Man bör ha undseende för de lefvande, men endast säga sanningen om de döda, hvilken naturligtvis afser, att man ej allenast bör säga det vackra och höjande om de döda, utan äfven det, som kan vara mindre fördelaktigt. Vär förf. deremot sramdrager nästan endast lytena, synbarligen med en viss belåtenhet smutsstänkande män och qvinnor. hos hvilka vi ha lärt oss att värdera stora egenskaper och verksamhetsyttringar. Hvad som skulle kunnat förgylla upp dessa negerande personalteckningar, neml. förut okända anekdoter, berättade i en pikant stil, saknas här äfven alldeles. Det är gamla historier, ofta ett tarfligt sqvaller, framställdt i en tungrodd och diffas form, som sannerligen icke heller vunnit i öfversättningen, hvilken är miserabel, påminnande om explikationsöfningarne i en pension. Eller hvad säger läsaren om sådana profbitar, som följande: Det är visserligen sannt, att bairarne ej särdeJes tacksamt hägkomma konung Ludvig, ja, ej en ång Mäönchens innevånare, som han dock skänkte onder — Han efterlemnade ej någon kunglig förmögenhet, som oaktadt allt detta allmänt förmodades, ja knappt en stor privat; och detta sjelfbedrägert bidrog ännu mer till att befästa prosaiska sinnens tränghjertade, egoistiska omdöme — Deremot — och det var det idela draget i motsägelserna af hans karakter — föredrog han ej, åtminstone så länge han var varm för en sak, som han ansåg för ädel, skön eller helig, icke en gång den hofsammaste föreställning. (Öfversättaren, eller rättare öfversättarinnan, synes ej ens känna till satsen, att tvenne negativer jaka). Den som bad om att få af honom hans tre band dikter, honom skänkte han från den stund ett synnerligt förtroende. Det anförda må vara nog. Läsaren bör icke tro, att vi särskilt i boken utsökt dessa