met aro husmodrår, att ac 101Carägå all I sina hem syssla med husbållsoch familjebestyr, att de... kort sagdt, att de känna till nyttigare sysselsättningar än att springa omkring på gatorna. Men har den resande befunnit sig här under November och December månader, då har han ej behöft fråga och vi ha ej beböft att komma fram med en... hvad heter det nu riktigast? Åh kors jo, med en — sanning. Ty redan i början af November, i riktigt förtänksamma små hufvuden redan förut, börja julklappstankarne att spöka och så vidtager den stora vandringen i butikerna. Mönster synas, familjekonklaver hållas, stramaljer, sefirgarner och perlor pröfvas i ny och i nedan, vid dager och vid ljus. Och så kommer ändtligen den stora aftonen, då resultaten af dagars och nätfers otroliga ansträngningar välla fram i form af tefflor, hängslen, soffdynor, broderade stolar och mattor i oändlighet. Pappa tar sig derefter den vanliga middagsluren med det spekulationsfyllda hufvudet begrafvet i en allrasomsötaste lilla mjölkhvita hund, som om han vore lefvande måbända bakom slumrarens öra skulle få det ypperligaste tillfälle till räfjagt. Nu är det visserligen sannt, att de förbaskade perlorna göra förbålt ondt i hufvudet och att söta pappa, som vid uppvaknandet, tack vare den intima beröringen med dessa, i ansigtet snarare liknar en tatuerad indian än en civiliserad göteborgare, sof mycket bättre på den enkla, virkade dynan som Beda skänkte honom till julklapp, Ådå hon var liten, men Beda har nu blifvit stor och vet derföre att perlbroderier äro de mest Åmoderna. Bror Edvard har fått ett par hängslen, som inom åtta dagar sc ut som om råttorna varit ihop med dem, guirlander af blå och hvita perlor, lämpa sig ej fullkomligt för ystra skolpojkslekar och mammas broderade klocksträng, Åsom passade så väl till sängkammarstapeterna, sprang af redan på juldagsmorgonen, då pappa ringde efter rakvattnet. Goethe säger någonstädes att den mest kärkomna gåfva från en qvinlig hand är ett stickadt arbete: under den långa tid, som erfordras för fullbordandet af det mödosamma arbetet vända sig alla den älskvärda arbeterskans tankar omkring gåfvans föremål och dessa bli, så att säga, inslingrade i gåfvan. Och huru många varma tankar, huru många Jjusa framtidsförhoppningar, huru många brinnande välgångsböner kunna icke vara förenade med någonting så, för den ytlige betraktaren, simpelt som ett par strumpor, stickade af moderns händer till värme och skydd för hennes älsklings fötter! IIvarthän vi vilja med dessa funderingar? Endast påpeka en sida af nutidens innehållslösa, men, Gudiklagadt, ändå så dyrbara flärd, som yttrar sig i många af de välmenta julgåtvor, som nu sysselsätta våra läsarinnors tankar, väcka tanken på, att man ej för den i ögonen springande granna ytan bör förbise att gåfvan äfven bör uppfylla det afsedda ändamålet, påpeka, att man med samma arbete, men, helt säkert, betydlig pekuniär besparing, skall kunna åstadkomma en gåfva, som för mottagaren blir ett verkligt och ett nyttigt minne, hvilket ej efter några veckor är förstördt eller ställt undan i skräpvrån, betäckt med dam och prof på spindlarnes förmåga i den högre väfnadskonsten. C. J. Berostedt, den skarpsinnige och vältalige kritikern yttrar i sin förträffliga recension af tysken Jacob Falkes lika förträffliga bok Die Kunst im Hause, hvilken recension finnes iuförd i tidskriften ÅSamtiden tör d. 16 sistl. September följande, som vi med anledning af hvad vi här ofvan dristat oss yttra, särskildt lägga läsarinnan på hjertat: Hr Falke ger med rätt åt husmodren en hög plats såsom herrskarinna öfver det sköna i hemmet och han har på ett ganska intressant sätt visat hur hennes skönhetssinne kan göra sig bemärkt ifrån det största till det minsta, från färgen på tapeter, möbeltyg och mattor, från formen på de stora väggmöblerna ända till mönstren på borddukarne och valet af servisen, ned till den minsta småsak på en gtagere. För de tyska damernas ännu allt jemt fortlefvande vurm att sy tapisserier bar han en lätt förklarlig förskräckelse. Ingen ting kan vara ändamålsvidrigare — och allt som är ändamålsvidrigt är oskönt — än dessa mosaikarbeten med nålen, hvilka vilja föreställa menniskor, hundar, fåglar eller palmer, med bestämmelsen att trampa på, sitta på, ligga på eller åtminstone luta ryggen emot. Samma hårda dom får den svarta echattärsömmen, ämnad att föreställa stentryck eller koppargravyr, men endast en dyrbarare och sämre imitation af ett billigare och bättre original. Men det finnes en nåldekoration, vid hvilken han fäster ett högt värde, broderiet h la grecque med pålagda ganzer i arabeskform eller utklippta tygfigurer å la persane, hvarigenom en stor skönhet med ringa arbete kan förvärfvas åt gardiner och dörrförhängen, till och med åt bordets damast, åt hvars enformigt hvitglänsande yta han gerna vill förvärfva en färgad bård. Men alla dessa detaljer måste vi lemna åt våra konstälskande damers eget studium och bepröfvande. Mina damer, förstån I än eller hvad? Falke yttrar sjelf följande tänkvärda ord: Högsta vigt måste läggas på husmodrens kallelse i afseende på det sköna. Dlen vi få icke föreställa oss, att begreppet om det sköna H 2 12 2. 0 — — . ! sssÖÖÖ2A