af ett amerikanskt fartyg, hvilket landsatte dem i Melbourne i Juli 1854, och det lefnadssätt Roger eller, såsom han under sin australiska period kallade sig. Thomas Castro härstädes förde är af vigt att erinra sig för att förklara de stora metamorfoser, som pretenden såväl fysiskt som intellektuelt undergått under de 14 år han vistades härstädes. De synas innefatta ett kraftigt vittnesbörd för sanningen af den Darwinska teorien om naturförhållandenas och den yttre omgifningens förmåga att ändrande inverka på ett organiskt väsende, ehuru sjelfve Darwin måste förutsättas vara mycket välvilligt stämd för att medgifva, det en så genomgripande omskapning som Roger Tichborne skulle hafva undergått är möjlig ens efter hans egen teori. Roger skildras till sitt yttre hafva varit fin. smärt och smal, pretendenten är grof och tjock; Roger Tichborne, ehuru aldrig synnerligen böjd för studier, hade dock mottagit en klassisk uppfostran. pretendenten påstår Livius vara en grekisk författare; den förre talade fransyska såsom sitt modersmål men endast ofullkomligt engelska, den senare talar engelska flytande såsom en inföding. men känner af franskan endast orden: Ouik, Non och Comment vous portez vous? Sjelfva anletsdragen skola hafva undergått ombildning, och isynnerhet utgör näsan en förargelseklippa, mot hvilken arfsanspråkens erkännande står i fara att lida skeppsbrott. Det yrke åt hvilket Roger Tichborne — allt efter pretendentens berättelse — skulle egnat sig i sitt nya fädernesland var hästherdens. Till häst följde han vaktande och vårdande de ofantliga hästbjordar, som beta på Australiens stepper — ett yrke, som efter hvad malisen påstår, oftast plär innebära ett dilettantskap i stråtrötveri. Längtande efter ro slog han sig slutligen ned först som slagtaredräng och sedan såsom slagteriidkare för egen räkning i småstaden Wagga-Wagga. Här gifte han sig med en tjensteflicka, och det var äfven här som budskapet läde honom att han var en rik arftagare i Engand. Det synes som om Roger i sitt inre kännt föga behof att under sin långa frånvaro i främmande land kommunicera med sina anförvandter, och när nu år 1866 för första gången sådant sker, är detta icke af inre drift, utan föranledt af åtgärder från hans mors sida. Hon, sir James Tichbornes enka, hade med en förhoppningsfullhet och styrka, som endast tillhöra modershjertat, omfattat den tron att hennes förstfödde, i trots af de skenbara bevisen på motsatsen, ännu befann sig i lif. Hon hade hört berättas att vid Bellas skeppsbrott några personer lyckats rädda sig och detta utgjorde tillräcklig grundval för hennes antagande att Roger måste befinna sig bland deras antal. I australiska och sydamerikanska tidningar lät hon införa annonser om att Roger Tichborne borde gifva sig tillkänna för att tillträda det på honom väntade arfvet och bifogade vid sina annonser ett signalement på den törlorade, hvilket olyckligtvis innefattade så noggranna upplysningar, att det också kunde medföra en frestelse för den, som med den efterlyste egde någon tillfällig yttre likhet, att utgifva sig för arfvinge till Tichborne. Sakert är att snart anlände från slagtaren Thomas Castro i Wagga-Wagga en sonlig skritvelse, hvari han uuder åberopande af åtskilliga identitetsbevis (hvilka, inom parentes sagdt, till en början föreföllo modren något apokryfiska) tillkännagaf sig vara den eftersökte. Det behöfdes ej mycket för att öfvertyga det längtande modershjertat, hvilket omfattat hoppet om återseende med en styrka som närmade sig den fixa idens, att han var den rätte, och med penningunderstöd från lady Tichborne begaf han sig ombord på väg till London, der han landade en af de sista dagarne 1866. Ryktet om hans underbara räddning, hans skiftande öden, hans slutliga lyckliga återupptäckande hade föregått honom. Men nu blef frågan huruvida han skulle erkännas i sina rättigheter. Modren var dertill genast villig, brorsonens förmyndare måste naturligtvis bestrida hans anspråk, och de personer, hvilka kännt Roger Tichborne under hans förra vistelse i England, delade sig i tvenne partier, af hvilka det ena kraftigt förklarade sig för honom, medan det andra stämplade honom såsom en bedragare af värsta slag. De tre år, som förgått sedan hans ankomst till England, hafva upptagits af de storartade förberedelser, hvilka derstädes äro erforderhga för anhängiggörande af en process, med anskaffandet af vittnen och andra bevisningsmedel o. å Först i är d. 10 Maj tog hufvuddrabbningen sin örjan. Det allmänna intresset har i ovanligt hög grad följt honom och hans sak: höga vad hållas om hans identitet och framgången af hans käromål har blifvit föremål för finansiel spekulation, i det man till stor del ställt bestridandet af omkostnaderna för densamma i form af ett tyst aktiebolag. Detta synes dock å andra sidan vara något till men för pretendenten, ty vid korsförhörandet af hans vittnen visar det sig ofta att dessa hafva nytta af utgången (och således måste anses mindre tillförlitliga), derigenom att de försträckt käranden pengar, hvilket ju kan härleda sig endast af önskan att rättvisan i hans person må segra. Vi ha ofvan i förbigående antydt några omständigheter, som starkt tala emot pretendenten: det är svårt att tro, det yttre polityr, allmän bildning och i ungdomen inhemtade kunskaper, hvilka senare vanligen äro djupt inristade i själen skulle så spårlöst försvinna som förhållandet är med den forne slagtaren i Wagga-Wagga. Men å andra sidan finnas stora likheter mellan honom och den saknade engelske ädlingen. Gång, röst samt färg på hår och ögon äro, efter de flesta vittnens utsago, desamma, och till komplett evidens har det blifvit ådagalagdt att en karakteristisk blinkning med ögonlocken, som utmärker Thomas Castro, samt tvenne ärr, hvilka finnas på hans kropp, utejort egendomligheter äfven hos Roger Tichborne. Är det dock ej möjligt att blinkningen utgör en frukt af trägen öfning i att efterbilda ett mönster samt att de båda ärren äro följder af ett i samma afsigt undergånget frivilligt stympande? Hvad som mest skulle tala för honom är dock den noggranna personliga kännedom han röjt omt Tichborneska familjförhållanden m. m. Dock är det ill att märka att denna kunskap står temligen sporadisk, så att vid sidan af den förunderligt noggranna kännedomen ofta påträffas en lika djup okunnighet. Undersökningen vid domstolen om buruledes han hunnit till sina insigter häri, kommer, om den lyckas, att lemna klaven till lösningen af hela denna hemlighetsfulla affår — förutsatt, hvad man på sakens nuv. ståndpunkt är mest böjd till att antaga, att Thomas Castro är en bedragare. Handelsnnderröffelsgaor.