sin diktade verld gifva intresse och omvexlig genom att i densamma införa salska arsspretendenter eller förlorade, men återfunna, verkliga arftagare såsom handlande personer. Vår tids rikt utvecklade kommunikationsanstalter, som sätta den ena verldsdelen i ständigt samband med den andra; tidningspressen, som i sitt ifriga sökande efter nyheter ej lär underlåta att berätta äfven det som för en arftagare kan vara af intresse — allt detta biäragor till att hålla till och med äfventyraren i främmande land i kunskap om att den lycka, han fjerran söker, i stället nått honom på den kust han lemnat. Det synes tillika som om det mera skulle ligga i vår än i förflutna tidens lynne att hålla noggrann reda och räkning äfven på eventuella tillgångar, och sjelfva aventuriern är i detta hänseende en son af sin tid. Så mycket större uppmärksamhet väckte det när i början af sommaren, efter ett par års förberedande undersökningar, uppstod en rättegång i London, hvars omständigheter äro sådana att de i romantik vida öfverträffa romanen. Hela London, hela Eogland bar med den mest spända uppmärksamhet följt Tichborneska processens utveckling. Här är fråga om hög börd (baronerna af Tichborne höra till Englands äldsta slägter), om rikedom (inkomsterna at det fideikommiss, hvarom fråga är, uppgå årligen till 600, 000 rdr) och om gifta qvinnors heder, ty pretendenten spelar: va la bangue! och har, för att nå sitt mål, skoningslöst användt såsom bevisning hvarje medel som stått honom till buds. Tisdagen d. 7 d:s skulle andra akten i detta spännande processuela drama taga sin början, ty då skulle åter, efter trenne månaders ferier, den domstol, till hvilken saken blitvit öfverlemnad, sammanträda i London. Under tiden ha å ömse sidor de största ansträngningar blifvit gjorda. Båda parterna eller deras advokater hafva utsändt emissarier till Australien, skådeplats under någon tid för pretendentens äfventyrliga lif, och från hvartdera hållet försäkras att dess mission haft den största framgång. Från svarande sidan har man velat påstå att pretendentens verkliga namn är Arthur Orton samt att han är slagtareson från förstaden Wapping i London. Detta skulle nu ytterligare hafva blifvit bekräftadt genom från Australien medtörda vittnen. Pretendentens parti åter tillkännager jublande att dess advokater medföra den sannskyldige Arthur Orton, hvarigenom motsidans beskyllningar angående en vigtig punkt således vederläggas. Käranden, liksom svaranden, är angelägen att på förhand stämma den allmänna opinionen för sig, och härigenom låter det sig förklaras att, innan förhandlingarne åter öppnats, man lemnar åt offentligheten hvad den ene eller andre tros skola tala till hans fördel. Vi skola tid efter annan återgifva hutvudinnehållet af de referater för denna artsprocess, som Londonertidningarne komma att meddela. Men dessförinnan torde det vara skäl att påminna om de faktiska tilldragelserna i denna historia. År 1862 afled den dåvarande innehafvaren af Jichborneska fideikommisset, sir J mes Doughty Tichborne, sjelf den yngste af trenne bröder, hvilka hvar efter annan innehaft denna slägtegendom. Den utgör ett majorat på manliga sidan och då den äldste brodern var barnlös samt den andre brodern endast efterlemnade en dotter, Kate Doughty, (hvilken spelar en vigtig roll i pretendentens berättelser) hade säledes fideikommisset af denna anledning öfvergått på yngste broderns gren. Säsom rättmätig arftagare till James Tichborne fanns vid dennes död en späd sonson, hvars fader, andre son till James T., aflidit desstörinnan. I hans namn togs fädernegodset i besittning och det är således emot honom som de anspråk riktas, hvilka nu framställas af den från en sorment död återuppståndne Roger Tichborne, äldste son till James T. och således framför sin brorson berättigad till saccession Hvarför har emellertid denne så sent gjort sina anspråk gällande? Hvar har han vistats under den långa tid som förflutit sedan sist något spår af honom anträffades? Förklaringen af dessa omständigheter bildar det romantiska underlaget till arfsprocessen. Roger Tichborne synes till sin naturel hafva varit en ej fullt hvardaglig menniska, och de medfödda egendomligheterna utbildades ännu mera genom yttre förhållanden. Hans föräldrars äktenskap var ej lyckligt. Fadren, då en yngre son utan förmögenhet, bodde i Frankrike, till en del af ekonomiska skäl, men till en del också derföre att hustruns, Rogers mors sympatier och skaplynne genom bildning och möderneslägt voro franska. Den unge Tichbornes uppfostran gick i samma riktning, och när han, då utsigt öppnades för att han en gång skulle blifva innehafrare af familjegodset, vid 16 års ålder öfversändes till England för att vid jesuiterkollegiet i Stonyhurst erhålla sin intellektuella fulländning, medförde han från Frankrike minnet af ett hem, som enligt hans egen utsago var ett helvete på jorden samt outplånliga spår af en första bildning, som alltid måste göra honom till en främling i sitt egentliga fadernesland. År 1849 vid 20 års ålder utnämndes han till löjtnant vid det i Irland förlagda 6:te gardesdragonregementet. Här rönte den lille fransmannen, som aldrig ens lärde sig att felfritt tala engelska, ett blandadt emottagande af sina nya kamrater. Han beundrades för sin djerfva och skickliga ridt, men hans vårdslösa klädsel, bans omilitäriska hållning — att vid gåendet knåskålarne stöta samman utgör ett AA RW— nratandanten shoeranar för