mande gårdarne af rifningskåren blifvit genombrutna, hvarigenom en reträtt i händelse af behof bereddes manskap och sprutor, sätta en gräns för det böljande eldbatvet, så att detsamma ej fick sprida sig ötver närmaste tvärgata åt detta håll, d. v. s. åt öster. Åt vester begränsades elden af den s. k. fattighusplanen. Kl. half 12 på natten kunde faran anses öfverstånden, sedan nio gårdar med alla sina uthus blifvit jemnade med jorden. Härifrån gör dock Otterströmska arfvingarnes gård ett undantag, i det några dels af elden och dels af rifningskåren illa tilltygade qvarstående ruiner vittna om den förtviflade strid, som här utkämpats mellan den menskliga kraften och det rasande elementet. Hr Rydbergs magasin invid den nämnda tvärgatan visar äfven, med sin delvis bokstafligen kolade långvägg, hvad rådighet och ihärdighet vid ett sådant tillfälle kunna åstadkomma. — De nedbrända gårdarne egdes af hökare Hansson, garfvare Wennermark, f. d. handl. Särnmark, handl:e J. W Rydberg och C. W. Amblad, haradsh. Berger i Göteborg, kakelugnsmakare C. G. Herngren, m:ll S. Kyllander samt afl. kronolänsman Otterströms sterbhus, bland hvilka herrar Wennermark och Herngren lidit de svåraste förlusterna. Hela den genom branden förorsakade skadan uppskattas till något öfver 100.000 rdr, hvaraf Stadernas sastighetsförsäkringsbolag får vidkännas 60,000, dito lösoreförsäkringsbolag 30 a 35,000, Skandia 3500 och Svea 11.000 rdr rmt. Vid: den i Onsdags hållna polisundersökningen rörande branden, kunde orsaken till eldens utbrott ej utrönas. Chicagos brand. Af den i Chicago utkommande svenska tidningen Hemlandet har åter ett nummer, utgörande endast ett på ena sidan tryckt blad, kommit oss tillhanda. Detsamma är dateradt d. 18 Oktober och innehåller bl. a. en redogörelse för några preliminära sammanträden af den svenska understödeskomiten samt en kort uppsats om branden, derur vi meddela foljande: Icke mindre än öfver 1200 svenskar hafva under eldsvådan förlorat mer eller mindre af sin egendom, enligt de uppgifter som den statistiska komitån hittills erhållit och det är troligt att detta antal kommer att betydligt ökas. Den misstanken har uppstått och blifvit ganska allmän, att staden blifvit antänd af mordbrännare. Hvad grund som kan finnas för detta antagande är omöjligt att nu kunna bestämma. Emedan internationalisterna här hade två filialkontor föll hos några misstankan på dem, andra förmodade att det var mordbrännare från sydstaterna och andra åter att tjufvar och röfvare, som hitkommit från alla håll, så snart elden utbröt, sökte att öka branden för att lättare kunna plundra och stjäla. Det måste erkännas, att eldens gång företöll ytterst besynnerlig, men härtill bidrog till en stor del vindens snabba omkastning från ett väderstreck till ett annat. Visst är likväl, att många murdbrännare grepos på bar gerning och blefvo af den uppretade folkmassan dödade och de många mordbrandsanläggningar, som skett efter den stora branden, visa att de gängse ryktena ej varit alldeles ogrundade. Så grepos af ett kompani infanterister d. 13 d:s icke mindre än 14 bofvar å 22:dra gatan närallndiana avenue. Desse män voro försedde med bomullskulor dränkta i petroleum, med hvilka de ämnade antända den återstående delen af staden. — Två mordbrännare grepos samma dag vid sydöstra hörnet af Milvaukee av. och Halsted str., och de kunde med möda räddas undan folkets hämnd. Alla bofvar här i staden synas hafva slagit sig på mordbrännareyrket eller misstänkas dertör. Knappt hade röken skingrat sig förrän arbetsbyggnader företogos. Redan äro en mängd små skjul uppförda på ruinerna och bebos af de brandskadade. Stadens mayor har rådt arbetsfolket att icke lemna staden, emedan arbetare nu komma att erhålla god förtjenst. En mängd arbetsfolk strömmar nu in till staden från landet under det att jernvägskompanierna utfärdat icke mindre än 10,000 fribiljetter för brandskadade, som lemnat staden. Skadan som anställdes kan icke ännu noggrant uppskattas. Värst är att många vigtiga handlingar och böcker blifvit af elden förstörda. Kassaskåpet i sjelfva postkontoret motstod icke hettan utan 65,000 dollars lades i aska. Tidningen Evening Post och flere andra förlorade på somma sätt sina penningar och böcker. På nordsizan drabbades tyskarne och svenskarne af den största förlusten. De förre voro förmögnare och erhålla dessutom mera hjelp från sina landsmän än hvad svenskarne kunna påräkna samt förklarade dertöre, att de ämna återställa nordsidan i samma skick som den var före branden. Värre är det med svenskarre. De förlorade icke blott 6 af sina kyrkor utan äfven frukten af många ärs träget arbete och många af dem stå nu på ruinerna af sina hem, fattigare än då de ankommo hit till landet. Under sådana omständigheter anse vi att det är en pligt för hvarje svensk att räcka härvarande svenska befolkning en hjelpsam hand att nöden och lidandet måtte bland dem upphöra och ljusare utsigter beredas för kommande dagar. Sverige och Pariserkommunen. I gårdagstidniogen omnämnde vi efter Posttidn. det egendomliga förhållandet, att första numret af kommunens otficiela tidning inneholl en artikel om Sverige, undertecknad af Merinos. Anledningen dertill är, enligt hvad vi nu erfara, ganska pikant. Den berättas i en af justitierådet Olivecrona till Posttidn. insänd förklaring sålunda: Artikelförfattaren, m:r Eugåne Mouton, en i sitt hemland ansedd jurist, hvilken, efter uppdrag af kejserliga regeringen, vistades 4—5 veckor i Stockholm i början at sommaren förlidet år för att taga kännedom om rättegångsväsendet och fångvården i Sverige, hade, efter hvad han meddelat mig i bref af den 10 sistlidne Jnli, kort efter upphäfvandet af Paris belägring, börjat att skrifva en serie artiklar om Sverige-Norge, afsedda att tryckas i Versailles-regeringens officiela tidning. Första artikeln var redan på boktryckeriet färdigsatt, då kommun-revolutionen i Mars utbröt. Insurgenterna bemäktigade sig då boktryckeriet och i förlägenhet, hvarmed de i bast skulle fylla spalterna i första numret af kommunens Journal officiel för den 20 Mars, tillgrepo de den färdiga artikeln om Sverige och införde den deri, hvarvid en af sättarne, hvilken kände författaren personligen, gjorde honom den tjensten att i stället för hans rätta namn sätta pseudonymen Merinos, hvarunder han förr skrifvit åtskilliga mindre uppsatser. I Versailles-regeringens officiela tidning för den 21 Mars trycktes derefter nåmnda artikel ånyo med bitogad anmärkning om det litterära tillgrepp, som kommunen sålunda tillåtit sja emot författaren och i do fölianda numrean af