sökte att vinna tid. Den som hade den i sin ficka sökte visserligen att gå ut bara på ett par minuter; men den andre släppte honom icke ett ögonblick. Middagen åts, och så snart den ene proponerade en ny rätt eller en ny vinbutelj, var han säker på att vinna den andres bifall. Det syntes på deras aptit, att ingendera intagit för stark frukost. Ändtligen kom kaffet och likören, och sinnena voro mera stämda för öppenhjertighet. Man talade om folks lyckliga ställning, som kunde tappa så tjocka portmonnäer, och begge tillstodo blygsamt att någonting sådant icke skulle kunna hända dem. — Om. .. sade den ene. — Säg ut! — Om vi skulle ... — Hvad menar ni? — Eyfin, om vi skulle behålla portmonnän och dela innehållet oss emellan. Jag ger mig f-n på att vi behöfva det bättre än någon af de rika fabrikanterna här i Templeqvarteret, som säkert ha tappat den. — Jag tror minsann, att ni har rätt. Emellertid beslöts det att man skulle öppna fyndet. Portmonnän var nästan ny. — Den är bra tjock, anmärkte löjtnanten och vände den i handen, men den är inte så tung, tycker jag. — Banknoter! tröstade kamraten. Det var beklagligen inga banknoter. Portmonnän innehöll ett otroligt antal papperslappar, hvarpå fanns skrifvet med alla de rika variationer, som pariserjargonen hade att erbjuda: bedragare! lång näsa! kuggad! o.s.v. — Det var synbart att någon endast för nöjet att håna en oärlig upphittare icke allenast hade uppoffrat en präktig portmonnä, utan äfven gjort sig allt detta besvär. Affären var förfelad, och det var visserligen ledsamt, men middagen skulle betalas och det var ännu ledsammare. Ingendera hade kontanter, begge hade litat på den tjocka portmonnän eller i nödfall på hvarandra. Slutet på historien höll på att blifva skandal, men hr Bonvalet lät tala vid sig och nöjde sig såsom säkerhet med löjtnantens pass och officersfullmakt, hvilka berättaren at historien dagen derpå fick utlösa åt honom. I slutet på 1850-talet kom till Paris, i afsigt att här söka få någon plats, en ung man, som i Sverige haft en dyrbarare manufakturhandelsaffär, hvilken gått omkull. Den unge f. d. köpmannen såg bra ut, tillhörde en förmögen familj i Sverige, hade fått en temligen god uppfostran, hade ett angenämt sätt och var en rätt god pianist. I afvaktan på en plats i någon handel hyrde han in sig i en pension i Faubourg S:t Germain, hvarest funnos en mängd gamla fruntimmer, alla af s. k. bättre folk, med goda relationer men inskränkta tillgångar. Gummorna hade aldrig sett en så utomordentlig man i deras tycke som den unge svensken. Han tillbragte aftnarne ihop med dem, gjorde kortkonster, lade sympati-patience eller spelade piano för dem, kunde till och med, om det behöfdes, bjelpa dem med deras broderier eller virkningar, uträttade om dagarne deras kommissioner och förde med sig hem nya mönster, chokoladpreliner och småqvaller. — En af de gamla damerna hade en väninna, en ofantlig rik sjutioårig baronessa, som egde ett magnifikt slott några mil från Paris, och vid ett af sina besök hos denna omtalade hon med sådan beundran denne fågel Fenix till utlänning, att hon tillsades vid nästa besök föra honom med sig. Han medfördes på ett par dagar och vann från första ögonblicket baronessens ynnest. Ett par rum ställdes till hans ständiga disposition, och han inbjöds en gång för alla att när och för huru lång tid han behagade vara slottets gäst och anse sig som hemma hos sig. Förmodligen fann han lifvet der angenämare än att springa omkring i Paris och söka sig plats i ett magasin, och hans besök blefvo allt längre och längre. Baronessan hade med all grannlagenhet underrättat sig om hans ställning i lifvet, och han hade med fullkomlig uppriktighet berättat henne alla sina förhållanden. En vacker dag sade hon åt honom: Min unge vän, jag tycker om er, och jag vill göra någonting för er framtid, på samma gång som jag vill skaffa mig en försvarare. Jag hyser förtroende för er, emedan jag underrättat mig om att allt hvad ni sagt mig öfverensstämmer med sanningen. Jag eger utom det här slottet och egendomen, hvaröfver jag endast har dispositionsrätt under min lifstid och som sedan skall tillfalla min mans slägt, en förmögenhet af 250,000 fres om året i ränta, hvaröfver jag fritt kan förfoga. Jag är oense med min slägt, som icke allenast önskar lifvet ur mig utan redan gjort flera försök att rödja mig ur vägen. Man har mutat mina domestiker för att mörda mig; derföre byter jag också om tjenstfolk hvarje månad med undantag af min gamle hofmästare, som är den ende jag litar på. — Jag erbjuder er nu att gifta er med mig. Antager ni mitt anbud, så anslår jag i äktenskapskontraktet ett par hundra tusen francs åt er att använda till edra handpenningar, och efter min död får ni hela min återstående förmögenhet. Vill ni, så hålla vi bröllop om fjorton dagar.