Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. V. Paris d. 24 Oktober. Jag tror mig älska mitt fädernesland lika högt som någon annan och uppskatta allt godt och förträffligt som finnes i våra institutioner, våra sociala förhållanden och vår nationalkarakter till dess fulla värde. Men jag hörer icke till dem, som rusa ut och komma tillbaka med den förutfattade orubbliga öfvertygelsen, att borta kan vara bra, men hemma är allting bäst. Och emedan det är oundgängligen nödvändigt, för att kunna uppdraga en opartisk jemförelse mellan borta och hemma, att sätta sig in i främmande föreställningssätt, ider och vanor så fullständigt som möjligt, hvilket med andra ord vill säga att lägga all ensidigt svensk uppfattning på botten af kappsäcken, så söker jag heller aldrig på resor landsmäns sällskap. Det finnes personer, som icke kunna lefva utan att dagligen höra det kära modersmålet talas. Sådant är patriotiskt, men det är i flera hänseenden opraktiskt, särdeles i Paris; och den som har en så afgjord smak för landsmäns umgänge kan precist lika gerna stanna hemma och studera Joannes eller Bädekers Guide öfver Paris. Det blir honom lika upplysande, lika roligt och betydligt billigare. Jag kan således icke med bästa vilja instämma i den välmenta men något naiva anteckningen af en hederlig prost från Sverige, som med sin prostinna inskrifvit sitt namn i den svenska adresskalendern på Caf de Sude vid boulevard Montmartre med tillägg, att efter två veckors vistande i Paris det nu var den största fröjden af allt att få läsa landsmäns kära namn. Emellertid träffade jag just på Caf de Sugde — ett kaf, hvilket liksom det midtemot liggande Madrid, räknas för ett revolutionskaf och hvars klienter, utom till en del af härvarande skandinaver, hufvudsakligen utgöras af halfoch hel-litteratörer minorum gentium — träffade jag som sagdt en landsman, som sedan många år bor i Paris, och hvars bekantskap jag händelsevis gjort när jag var här förra gången. Han känner särdeles väl den skandinaviska societeten sedan halttannat decennium eller mera och sådan den var på den tiden, då excellensen Löwenhjelms gästfria bord utgjorde föreningspunkten for alla landsmän, och gamle Blum, excellensens högra hand och öra, gjorde sig ett nöje af att med råd och dåd vara alla utan afseende på rang och stånd till tjenst. Det var den tiden... Det synes som vi haft landsmän af alla möjliga förhållanden i Paris. Somliga ha gjort rika giften, andra stora affärer; några som lätt och lustigt under en del af sitt lif summit med strömmen, andra som mödosamt arbetat emot densamma, men hunnit i land, andra som gått till botten. Jag fick höra talas om mycket rörande dessa förhållanden, hvarom jag aldrig haft någon aning, oaktadt jag sammanlagdt lefvat icke så obetydlig tid i Paris, och af alla dessa historier som jag hörde, vill jag, om det tillåtes mig, återgifva ett par eller tre, af hvilka berättaren kunde garantera sanningen af de begge första. Hvad den tredje angår, anförde han den endast på hjeltinnans egen autoritet, öfverlomnande ät mig att tro deraf hvad jag behagade. Jag gör dermed på samma sätt för läsaren. — Jag beklagar emellertid att jag icke eger en Blanches förmåga att berätta, Händelserna äro just i hvad som var hans genre. För några år sedan uppehöll sig i Paris en svensk otficer i afsigt att söka anställning i fransk krigstjent, och hvilken sedermera är afliden på utländsk botten. Han var något excentrisk både till lynne och vanor, och framför allt ingen hushållare. Det tog snart slut på hans reskassa, utan att han ännu lyckats få den önskade anställningen, och sedan äfven krediten var alldeles uttömd, råkade han i verkligt betryck, ehuru han till det yttre ännu höll sig uppe. Men han hade en fix ide att lyckan ändå en gång skulle falla öfver honom, och han kunde hela dagen vandra omkring Paris olika qvarter med ögonen riktade åt ala håll för att se hvar Lyckan satt. Isynnerhet fertröstade han på att han skulle hitta en skatt. Och hvad hände? En vacker afton ser han en portmonnä ligga på trottoiren. Som en blixt var han framme för att taga upp den; men kom ändå för sent. En temligen välklädd herre hade förekommit honom, och stoppade helt lugnt portmonnän i sin ficka. — Min herre, sade löjtnanten, ni har hittat en främmande portmonnä; jag hoppas att 922 Å dat än ar 5511 att ..