ten oeftergiflig, att skydda den offentliga moralen och att icke medgifva ett så farligt, till sina följder så oberäkneligt exempel, som att den lagbundna regeringsmakten skulle öfverlemnas åt andra än rena händer. Då således — ära och tack vare konungens ädla uppfattning i detta hänseende — någon törsöksministör, hvars egentliga ändamål blott skulle hafva varit att få visa sin egen oduglighet, ej kom i fråga, så inskränktes derigenom visserligen ganska betydligt antalet af dem, som kunde erbjudas plats i den nya ministeren. Med fägnad finna vi af de senast anförda orden att en framstående man delar den åsigt — hvilken äfven är vår — att det skulle hafva varit i hög grad olämpligt att nu anställa försök med en landtmannaministår, blott för att densamma måtte få tillfälle att ådagalägga sin oduglighet. Staten utgör en alltför fint bygd organism för att lämpa sig till dylika experimenter, och om oskickliga eller grofva händer gripa in i regeringsmaskineriets trådar kan sådant menligt inverka ej blott för tillfället, utan ock hindra arbetet under en tid då förfarne verkmästare åter öfvertagit detsammas vård. Så oduglig beböfde deremot: icke en ur landtmannapartiet utgången konselj blifva, att dess första göromäl, efter att hafva hunnit-sitt länge eftersträfvade mål, skulle vara att, i känslan af sin oförmåga, åter afträda från statsrådsbefattaingarne. Så pass mycken förmåga egde den alltid att den kunde göra skada; om någon gagnande verksamhet från en sådan konseljs sida hafva vi åtminstone ej stora förhoppningar. Här råda inom allmänheten, såsom bl. a. till oss insända uppsatser ådagalägga, sinsemellan visserligen olika men ändock efter vårt förmenande oriktiga begrepp om de ledande männen ur landtmannapartiet och särskilt om partiets chef, grefve Posse. Dels föreställer man sig honom såsom en ny Ahriman, en mörksens furste, den der blott för det ondas egen skull kämpar emot det godas förverkligande; dels anser man honom såsom en representant för Skånes gamla aristokrati från 1700-talet, med de fel denna förmodas hafva egt: stolthet ötver rikedom och anor, ringa begåfning och ännu mindre bildning, men stora anspråk på att vara i besittning af motsatta förtjenster. Såvidt vi kunnat erfara, träffar emellertid ingen at dessa föreställningar det riktiga; i den förra af dem ingår delvis någon öfverskattning, i den senare åter mycket underskattande af hans personlighet. Denne på seneste tid så mycket omtalade man är till lycka för sig sjelf ej någon diabolisk natnr såsom mången förmenar. Hans moraliska personlighet eger samma struktur som annat hederligt folks, men också finnas ej heller hos honom de i viss mån glänsande egenskaper, med hvilka den religiöst kristliga fantasien utrustar den Ådiaboliskaverlden. Åtskilliga goda egenskaper hafva vi för vår ringa del alltid erkänt hos grefve Posse: klart och genomträngande praktiskt förstånd, arbetskraft och en energi så stor att, då hvarje förtjenst ju alltid står på gränsen till ett sel, man nästan måste frukta sör dess storhet. Vi tro ock att han älskar sitt fosterland och vill detsammas vål, ehuru helst, nästan uteslutande, under just den form och ingen annan, hvarpå han sjelf tänkt sig detsamma böra förverkligas. I annat fall har han, liksom vissa andra framstående män i vår tid, stor benägenhet att anse landets lycka nödvändigt bära inom sig frön till en kommande olycka. Vi träffa bär på det fel, hvilket vi anse vara det ölvervägande hos den politiska personlighet, öfver hvars offentliga verksamhet vi anse oss berättigade att fälla ett omdöme: detta fel är sjelföfverskattning, Det yttrades för några år sedan om en annan äfvenledes mera känd politiker (general Bildt) att denne var en högt om sig tänkande, i maktens solsken sig gerna värmande natur och denna karakteristik torde ock träffa in på grefve P. Men här blifver det omtalade Åvärmandet i maktens solsken så mycket farligare, som det är tvenne solar i hvilkas strålar uppvärmningen försiggår: nemligen på en gång konungamaktens och den lägre folkmaktens. Äfven den föreställningen att grefve Posse i sin politiska verksamhet är en målsman för den gamla skånska aristokratien, torde till stor del sakna grund. Hr Posse började, om vi ej misstaga oss, sin publika bana inom den provins, han tillhör, mera såsom opponent mot än medkämpe med ofvannämnda aristokrati. Oppositionen gällde visserligen en rent ekonomisk fråga, ordnandet af Skånes hypoteksförening, men kring denna koncentrerade sig då landskapets hela offentliga lif. Det var här som han, i spetsen för en ung junkerlig clique och stödd på den lägre landtbruksklassen, hvilken begagnades som trappsteg, vann sina första sporrar. Meningen tyckes nu vara att inom ett större område neml. riksförsamlingen sätta i scen samma skådespel med tillhjelp af samma medel och till en del samma komparser. Men skilnaden är den att det då var konservatismen, nu deremot den sansade liberalismen som bekämpas. Detta erkännes ej af alla. Vi hafva till vår stora förvåning sett en af de så publicistiska organer, som bära den ädle grefvens färger, påstå att dessa tillika äro frihetens, och att den som ej medger detta måste anses såsom servil. Vi antaga att påståendet är gjordt i god tro, men kunna under sådan förutsättning blott förundra oss öfver detsamma. Vi betvifla visserligen icke att grefve Posse är en af den s. k. parlamentarismens ifrigaste förespråkare i detta ögonblick. Men