Göteborg d. 4 November 1871. I ÅAftonbladetlästes nyligen en insänd uppsats, som afhandlar dagens nu lyckligen lösta fråga: ministerkrisen. I de under uppsatsen befintliga initialbokstäfvorna J. A. G. igenkänner man namnet på en man, som för ej lång tid tillbaka stod högt i tronens närhet och alltid stått högt i folkets aktning. J. A. G. sysselsätter sig först med det mycket ventilerade spörsmålet, huruledes det låter sig förklara att de ifriga bemödandena att bilda en ny konselj misslyckats och visar att de vanligen anförda orsakerna — ekonomiska betänkligheter vid att mottaga en betattning, som kanske snart åter måste lemnas, samt det afskräckande i att se ätven det redligaste arbete på dessa platser lönas med otack — icke kunna vara tillräckliga. Han fortsätter derefter sålunda: Det måste således finnas, åtminstone såsom medverkande, jemväl andra skäl än de nu anförda till den misslyckade utgången af alla de gjorda försöken att sammansätta en ny antaglig minister. Först och främst må bland dessa nämnas konungens fasta beslut, för hvilket landet utan tvifvel egnar honom en uppriktig och odelad tacksamhet, att icke vilja ens höra omtalas sådana personer, hvilka i anseende till partiförbindelser och politiskt lycksökeri ej åtninta den allmänna aktning och det offontlisa Anse