ensamma skulle skörda de dyrbara frukterna af en expedition, förnämligast utrustad på sträfsamma Göteborgares besparingar. Men så kom det hugnesamma löftet, att äfven Göteborg skulle få en släng af slefven, att En icke alltför liten bit Af en verklig meteorit Skulle snarligt komma hit. Men just när man gladde sig som allra mest kom en annan, en dyster underrättelse likt ett åskslag från en molnfri himmel: meteoriterna äro icko verkliga, de ha icke likt Dannebrogen tallit ner från himla utan som Sanningens Gudinna i 1846 och 1946 uppstigit ur jorden. Några klumpar vanligt jern, det är alltsammans! Bevars, det var någonting att göra ett sådant fasligt väsen af, att utrusta expeditioner för, att presenta med! Komma släpande uppifrån nordpolen med sådane åbäkliga tingestar, som hvilken svensk eller norsk bonde som helst kan hugga sig ur närmaste klippa! Pah! Låt mans danskarne behålla allesammans, de ha ej så god råd på bergknaltar som vi. Hvad vi ville ha och hvad vi trodde oss vara på vägen att få var ej sådant gammalt jernskräp, utan en blandning af metalliskt koljern, fosfornickeljern, kolväteföreningar och smärre skarpt begränsade korn af svafveljern, allt annat bry vi oss icke om. UHashallah, skrattar man åt våra skägg efter man bjuder oss dylika substanser, hvaraf vi ega millioner kubiktum i fast klyft på den jernrika skandinaviska halfön. Inshallah, vi ha sett saker, men maken till humbug aldrig någonsin. Det är nästan värre än Rördals Bruksoch Handels-aktiebolag. Så der skulle vi nästan kunnat reta upp oss sjelfva, efter genomläsandet af Dagens Nyheter i Sverige och Dagens Nyheder i Danmark, i hvilka båda tidningar hvar sin yngre vetenskapsman ordat om tellurium så vidlyftigt och så uppefter väggarne, att man verkligen kunde bli vid dåligt lunarium dervid. Det blef också prof. Nordenskiöld, den utmärkte vetenskapsman, hvars outtröttliga nit och energiska sträfvanden man i främsta rummet har att tacka för att detta ovärderliga vetenskapliga fynd hamnat i den skandinaviska Norden och ej annorstädes. Han visste att han hade rätt och derföre skrupensade han ordentligt upp de båda vetenskapsmännen i Tisdagens Handelstidning, gifvande dem bland andra hårda nötter att knäppa flytande kullerstenar från hafvets botten. För öfrigt ger han dem tusan — nej, förlåt — tusen krigare, om de kunna ta fram den minsta lilla smula meteoritsten ur våra svenska berg. Men det kunna de nog icke och så får prof. Nordenskiöld sin tusenriksdalerssedel sauverad och har dessutom häfdat sitt eget anseende som kunskapsrik och sanningsälskande vetenskapsman vid sidan af Chladni, Schreibers, Biot, Haidinger, Arago, Humboldt och Berzelius. Och vi göteborgare kunna återigen se glada ut och göra oss redo att mottaga den dyrbara skänken, en verklig ädelsten, som för oss bör bli minst lika dyrbar som månstenen för hinduerna. Och vi skola sjunga män och qvinnor, stora och små, i tenor och sopran, i bas och alt: Af himlen äst thu kommen och ej af basalt! Vår nya vattenlednings ändamålsenlighet i fråga om eldsvådor har under veckan klarligen ådagalagts vid de sistl. Tisdag och Onsdag verkställda afprofningarne, hvarvid man bl. a. fick se stadens största byggnad, Artillerikasernen, omgifven af en krans jättevattenstrålar, om vi ej misstaga oss, 10 till antalet. Dylika skådespel äro alltid hugnande, ej minst i dessa dagar, då vi med rysning och blödande hjertan läsa om de oerhörda fasor, som det härjande elementet åstadkommit i Förenta Staterna. Engelholm är, som vi ofta varit i tillfälle att påpeka, en rätt putslustig stad. Senast har man der hittat på en splitterny strike. Stadens tidning yttrar derom: En ny strike lärer förestå här i staden. Nattväktarne, fyra till antalet, sägas hafva fått sig i sinnet, att ej mera patrullera och ropa om de icke få, till skydd mot nattkyla och dåligt väder, hvar sin kappa. Nu finnes här neml. endast 2 nattväktarekappor, som karlarne få bära hvar sin stund. Drätselkammaren får väl taga denna sak i öfvervägande och söka förekomma väktarestriken. Vi föreställa oss att Engelholms drätselkammare, tänkande på Daniel Hwassers bekanta qväde till Johan Nybom, som slutade så här: Hvad gör väl lite natt, blott man har kappa! skola skänka de båda kapplösa nattväktarne hvar sin lilla nattkappa. De torde annars vara kapabla att lemna de goda engelholmarnes lif och egendom till pris åt förrymda långholmare och andra kringstrykande banditer. Mathilda Enequist har ännu en gång låtit sin klara stämma ljuda å vår Nya Teater. Det är utan tvifvel ett af de märkvärdigaste sånginstrument, hvarmed någon såogerska blifvit utrustad; man ovilkorligen häpnar, då man hör denna underbara drill, hvilken ren och exakt qväller fram, utan att det är möjligt att, äfven till det yttre, dervid kunna spåra någon ansträngning hos sångerskan. Det förekommer nästan, om liknelsen tillåtes oss, som ett klockspel inneslutet i en marmorstaty. För öfrigt kan man om m:ll Enequists sång säga att den väcker beundran, men ej entusiasm, hon liknar solen en klar vinterdag: hon bländar, men hon värmer icke. Detta hindrar dock icke, att hennes föredrag af den karakteristiaka avenska falkvigan var an mnsikaliar älta