FDUELTLJ)CEKCELI. AA öfver att nu ändtligen landtbesolkningen i Sverige fått den andel vid de politiska frågornas afgörande, som alltid bort densamma tillkomma. På liknande sätt kan ban glädja sig öfver parlamentarismens seger, såvidt härigenom hans parti lyttes till makten. I båda fallen är det ej åt principerna han önskar framgång, utan ät omständigheter hvilka för honom blifva medel till vinnande af ett utom liggande mål. Det område på hvilket grefve Posse hittills uteslutande speciminerat för befattningen såsom ministörbildare är det finansiella. Man skulle göra orätt om ej tillerkändes honom kunskap och insigt i dessa ämnen. Men man är ej statsman för det man är finansier, ty staten eger andra sferer än den ekonomiska, och andra synpunkter böra leda statsmaanens handlingar än ensamt önskan att spara. Påyrkandet af besparingar är den förtjenst landtmannapartiet för sig kan åberopa för den tid då det ännu var en ecelesia militans. Hunnet till maktens tinnar skulle denna egenskap, derför att den är den enda, skada i stället för gagna. Befordrandet af landets produktiva krafter skulle tillbakasättas för vinnandet af tillfälliga små nedsättningar i utgiftsbudgeten och sådane sträfvanden, som ej kunde erhålla plats under ekonomisk rubrik, skulle helt och hållet lemnas å sido. Riksdagen skulle nedsjunka till att utgöra endast en revision bredvid eller öfver förut bestående revisioner; nedprutningen af ett obetydligt anslag skulle helsas såsom en stor nationel vinst, medan deremot afgörandet af vigtiga kulturfrågor uppskötes såsom varande af underordnad betydelse. Ett annat förhållande låter dock tänka sig. En följd af det fel, vi ofvan trott oss finna i grefvens personlighet, är att dristigheten måste vara en utmärkande egenskap hos honom. De som ännu minnas 1857 års kris i Skåne veta att den del af provinsens bankväsende, som då hufvudsakligen leddes af honom, var utsatt för en fara, hvilken egde sitt uppbof endast i styresmännens djerfbet. Skulle icke samma fara kunna förnyas ifall han öfvertoge ledningen af en kenselj och brådstörtadt kastade sig på lösningen af de stora frågor, till hvilkas kännedom vägen ej går genom hypoteket eller privatbanken utan genom grundlig statsmannabildning och ädel sträfvan för ett) stort mål? Så mycket betänkligare vore sådant, som det torde tillhöra hr P:s egenheter att helst vilja, fastän detta ej alltid lyckas, omgifva sig med obetydliga personligheter på de vigtiga platser, i hvilkas midt han tager säte. Han skulle sålunda troligen ock nu önska att blifva den Atlas, som på egna skuldror uppbure Sveriges politiska himmel (hvartör vi också ej kunna skänka någon tillit till den ministerlista, som offentliggjorts såsom hans: denna upptog åtskilliga alltför betydande namn, för att kunna hafva framgått ur hans fria val.) Men att en konseljpresident, istället för en regent, upphöjer grundsatsen: staten, det är jag till sitt valspråk kunna vi icke anse för någon viust, och ur många synpunkter föranledas vi derföre till att instämma i J. A. G:s åsigt att bäst har skett, när försöket med en landtmannaminister lemnades oförsökt.