att all möjlig olycka skulle komma öfver landet och framför allt att den olika meningens ferkämpar skule nödgas afgå o.d. I detta fall har spådomen vä: ännu ej fullt inträffat, men äfven om det skulle skett, så — ligger det väl något beundransvärdt i att en perpetuel olycksprofets förutsägelser någon gång slå in? Deremot beundra vi villigt vår kollegas minne, ty säkerligen lär ingen utom han sjelf kunnat erinra sig ett så obetydligt yttrande som det anförda. Att hr Abelin måste lemnas till spillo, var således klart. På honom hvilade största andelen af det oförstånd som, efter H. J:s o xd, regeringen ådagalagt vid behandlingen af hala denna sak. Men de öfriga statsråden, som kannat räddas, dessa förhärdade syndare, fortsatte att vandra på den väg, som icke god var, ehuru vår kollega utsträckte sina händer öfver dem och ehuru hans pekfinger, upplysande likt en flammande eld deras förstånds mörka natt, företecknade en annan kosa. Det var så långt ifrån att de öfvergåfvo sin embetsbroder i en fråga, om hvilken de med honom egde gemensam uppfattning, att de tvärtom, när återinträdet i det till hälften lemnade kabinettet blef nödvändigt, uppställde hr Abeling deltagande häri såsom ett vilkor för deras eget steg. Au en dylik solidaritet förefanns, bar man redan länge kunnat ana, och när sådant insågs af vår kollega, då uttalade han ock såsom sin meniog att hela ministören borde falla. Hvem skulle öfvertaga den fallna spiran? Saken är klar, sade vår kollega — för hvilken i allmänhet intet är fördoldt af hvad som händt, händer eller möjligen kunnat hända vare sig i jordens innandöme eller på dess yta —; grefve Arvid Posse är mannen. Oss föresväfvar visserligen en tid, då vII. T. förklarade att ett till regeringsmakten kommet landtmannaparti ej borde hafva grefve Posse, utan hr Carl Ivarsson till chef, men konseqvens i dylika ting torde ej utgöra vår samtidas starka sida. Vi äro ej vissa på, det vi icke en dag få se hr Jöns Persson i II. T. uppgifven såsom den sannskyldige konseljpresidenten för en landtmannaministr i sin fullkomlighet. Dagen var glad, men han är det ej numera. Regeringens oförstånd fortfar, och den Lenkla saken att nu lemna landets välfärd i händerna på en minister Posse har företallit dem, som i främsta rummet bära ansvaret för vårt lands öden, så pass invecklad att dessa hellre, med uppoffring af,eget tycke, återtagit de taburetter, hvilka måste förefalla dem föga eftersträfvansvärda. Huru gör nu vår kollega? Jo, likt Åmannen i Horatius och kejsar Napoleon insveper han sig i sin rättvisa saks och sin resignations mantel, och ur dennas djupa veck höres numera ej en triumferande eller undervisande, utan en fint ironiserande röst. Statsrådens afgång anses ej ha varit allvarligt menad: densamma har blott utgjort en striker. Märkvärdigt är att bevittna den öfverensstämmelse, som vid sakens ironiska behandling eger rum mellan II.-T. och en ädel medbroder, Dagens Nyheter?, i Stockholm. Vid detta tillsälle har troligen ändock ej elektriska telografen, såsom förut nägon gång skett, tagits i anspråk för att öfverföra vishetsorden från den enes spalter till den andras. Det är hjertats och tänkesättets inre harmoni, som låtit denna lysande tvillingstjerna på vår politiska horisont, dessa vår publicitets Castor och Pollux, liktidigt för samma vackra tanke finna samma vackra ord: strike. Vi hafva aldrig delat tanken om önskvärdheten af det experiment, som från olika sidor föreslagits, att låta en landtmannaministör nu komma till statsrodret. Men vi kunna ej neka att det skulle vara af ett visst intresse att se huru vår kollega förhölle sig ifall denna dess länge närda önskan ginge i upptyllelse. Ville den blifvande konseljpresidenten inskränka sin regeringsverksamhet till att i konseljen föreläsa de tales af a grandmother, som dagligea förekomma i Göteb. Hand.o. Sjöf.-Tidn. och handla derefter; blefve vidareDagens Nyheter den ledande principen inom regeringskretsarnes betjentoch barnkammare, så att vår styrelse komme att fullt genomsyras af den rätta politiska surdegen — då vore kansko allt väl bestäldt. Kanske — men ej såkert, ty vi frukta att oppositionen blifvit till vår kollegas andra natur. Det gifves publicister, hvilkas politiska blomstring försiggått under en tid, då oppositionen quand meme var berättigad. Man behöfde knappast spela annan roll än den, som vår sorntids sagor tilldela Åkon Sebelia, som berättas hafva gått i spetsen för Eistens krigshär och råmat. Men råmandets tid är förbi. Dels skrämmer man med denna lunggymnastik ej några fiender nu för tiden, dels har det stridande parti, som dessa publicister tillhörde, nu blifvit segrare. Det är de forna anförarne i striden, hvilka nu, sedan fred blif