tande klassernas vilkor ansetts vara sjelsva hufvudfrågan, hvars lösning skulle åstadkomma en förbättring till det normala i samhällskroppens lif. Sällan om någonsin har dock denna fråga med större allvar bragts å bane än i våra dagar, då de senaste verldshändelserna öppnat ögonen för de vådor, som kunna drabba samhällen, hvilka hemfalla åt en vilseledd och fanatisk pöbels ursinniga excesser. De som bo på de solbelysta höjderna ka visat ett ädelt begär att närma sig dem som bo i dalarnes skuggor och högst anmärkningsvärda fakta föreligga i detta hänseende både från England och Tyskland. Men dessförinnan hade en lurande svartalf passat på att smyga sitt gift in bland de djupa lederna i alla länder. Det var Internationales ande, samhällsomstörtningens mot religionen, lagarne och moralen fientlige ande, och man började fundera på om man ej med våld skulle kunna tilltvinga sig, hvad som ej ville lemnas med godo. Och så uppstodo dessa på sina ställen så storartade rörelser inom arbetarebefolkningarne, som fått namnet strikes eller arbetsinställningar, rörelser, hvilka vanligen afsett att förskaffa arbetarne minskad arbetstid och ökad dagspenning. På några ställen har detta lyckats, på andra icke, och på dessa senare ha de istället för att förbättra arbetarnes vilkor snarare försämrat dem. Afven inom vårt samhälle står denna fråga på dagordningen och det möte, som sistl. Söndags e. m. hölls mellan arbetare härstädes, bevisar att äfven här råder ett missnöje på djupet, som vill söka sig luft. Men det bevisade lyckligtvis tillika, att vår arbetarebefolknirg ser sakerna lugnt och förståndigt, att de äro genomträngda af den åsigten att ett humant uppträdande i denna fråga skall förr och säkrare leda till målet än ett uppbrusande och pockande tillvägagående. Vid detta sammanträde kom äfven på tal frågan om sparkassor. Detta är en ingalunda ovigtig sida af detta rika ämne, så vigtig, att mången måhända sätter den i främsta rummet. Sparsamhet är det första vilkoret för allt välstånd, allt ekonomiskt oberoende. Sparsamheten gör af en ringa penning ett oerhördt kapital, slöseriet bringar millionären till tiggarstafven. Huru mången gång kan man ej så se arbetarehem der snyggheten, renligheten, ordentligheten, parade med en enkel men tilltalande huslig komfort, lysa fram ur hvarje hörn, oaktadt stugan är full af barn och många munnar om brödet, under det att nästintill bor en annan arbetarefamilj, som barnlös och med alldeles samma inkomster har det både fattigt och otrefligt. Hela hemligheten ligger deri att under det husfadern och husmodern på det ena stället förstå att med hushållsaktighet använda sina inkomster, de på det andra ej äro noga om styfvern, alltjomnt rufvande på den tanken: Det hjelper ej att spara, det räcker ändå ej till! Vid flera större industriella anläggningar inom vårt land bör det till vilkoren för arbetarens antagande vid etablissementet, att från hans veckolön afdrages en viss, bestämd summa, som förvaltas och förräntas för hans räkning. Så god denna idå än är och så uteslutande beräknad på arbetarens nytta, har den ej öfverallt vunnit anklang och mången arbetare har föredragit en annan arbetsanställning än der man drar utaf på hans knappa lön. Genom den nu inrättade Folkbanken har det gifvits våra arbetare fria händer att sjelfva sköta sina sparkasseaffärer, då, som man vet, i folkbanken kan få insättas ända från 25 öre hvarje gång. Om vi nu tänka oss en arbeta refamilj, der fadern och modern samt kanske äfven några af barnen — vi vilja antaga två — äro löntagare och inom denna familj hvarje vecka insättes i folkbanken endast 50 öre för hvarje, så gör detta vid årets slut en ganska vacker summa, som, om den under en följd af år ytterligare förräntas, växer till ett kapital, som för familjen väl kan kallas en liten förmögenhet. Och huru mycket fortare ökas icke denna summa för den ogiste, ordentlige arbetaren, som kan förtjena 12 å 15 rdr i veckan! Det stora i den lilla besparingen, det är detta, som hvarje arbetare bör besinna och han skall snart finna att gudsfruktan, redligt arbete och sparsamhet äro trenne makter, som kunna förskaffa honom ett från näringsbekymmer befriadt lif, på samma gång han bör kunna hoppas på att de som maktena hafva inom stat och samhälle väl akta på tidens tecken och inse att tidens stora fråga är och måste vara: de arbetande klassernas höjande i materielt och intellektuelt hänseende. Och att detta hos oss bör kunna ske utan alla våldsamma slitningar och skadliga förvecklingar, derpå tvifla vi ingalunda, endast arbetsgitvare och arbetare med ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende, så att säga, mötas på halfva vägen. Till belysning af frågan om sparkassorna vilja vi anföra några exempel, hemtade från andra samhällsklasser. Inom härvarande mosaiska församling finnes sålunda en understödsfond Lichtenbergska välgörenhetsprivatföreningens fond, hvars kapital, enligt uppgift i Göteborgs Adresskalender för innev. år,