1I o0 oh oe Ä sta branden uppkom, men den utbröt i hjertat af södra delen af Chicago. Den rasade med stor våldsamhet öfver en areal af en sjettedels svensk qvadratwil, men brandkårerna lyckades snabbt så bugt med densamma och bindra dess vidare spridning. Den andra och mera olycksbringande branden uppstod aftonen derpå, ungefär en tolftedels svensk mil söder om den sålunda nedbrända terrängen, och spred sig norrut samt öfver brandtomterna från föregående dag. Chicago hade således ett andra anfall af den förfärlige fienden att utstå, innan det ännu fått tid att repa sig efter det första. Tribune skildrar i sin berättelse om den första branden staden såsom varande i ett synnerligen eldfängdt tillstånd. Frånvaron af regn under tre veckor hade lemnat allt så torrt och lätt antändbart, att en gnista kunde framkalla en brand, som skulle sträcka sig från den ena ändan af staden till den andra. Torkan, som gjort skogarne och byarne i Vestra Canada till ett fnöske, hade utöfvat lika verkan på de gamla trähus, som ännu funnos i medelpunkten af Chicago. Branden om Lördagen skildras som ett eldhaf, från hvilket den sydliga vinden dref riktiga strömmar af brinnande trä hän mot den norra stadsdelen. Genom denna eldsvåda uttröttades emellertid brandkärerna, så att Söndagsbranden fick tillfälle att gripa omkring sig. Vi ha förut omnämnt, att denna framkallades af en dräng i ett kreatursstall, för hvilken en ko sparkade omkull en paraffinlampa, hvars brin nande olja antände. Det säges, att förstörandet af ett eller ett par skjul skulle genast ba förhindrat eldens spridande. Men man måste vänta på släckningsredskapen, och då de kommo, arbetade brandkarlarne, uttröttade från Lördagen, långsamt och med en viss slöhet. Chicago är, säger Tribune, så förtrolig med oldsignaler, att det dröjde en stund, innan man anade faran från den andra branden. Många trodde den vara ett partielt utbrott från den första och fäste ringa uppmärksamhet vid densamma. Först då ryktet spred sig om, att lågorna uppnått den handelsidkande delen at staden, började folket att röra på sig. Då rusade egarne till skådeplatsen, men det var för sent, och om morgonen var hela denna del af södra Chicago en brinnande ugn. Den hetta, som spred sig ifrån densamma, var så stark, att man lätt kan förstå, huru sjelfva stenhusen smälte ned för den. Måndags morgon bevittnade man en scen, som var oändligt mera nedslående, än endast en förstöring af egendom. På Lördagen hade menniskor rusat till branden såsom till ett storartadt skådespel; men på Måndagen flyktade 70,000 män, qvinnor och barn för den förfärande branden, trängande på och nedtrampande hvarandra. Man såg nu män, hvilka greto som qvinnor, och qvinnor, som voro alldeles ursinniga. En olidlig törst dref dem till att förtära starka drycker — de enda förtrisknipgar som funnos till hands; och många, hvilka genom veldvatten på detta sätt bragts till yrsel, spredo sedan skräck och fasa omkring sig på alla håll. En mängd måste ha brunnit ihjäl, ty lågorna spredo sig med en så förfärande snabbhet, att de öfverraskade personer tillochmed i de byggnader, der de sökt sin tilltlykt. Dock, må ett åsyna vittne tala. Från Chicago skrifves neml. d. 10 d:s: kn sydvestlig storm blåste. Lågorna ilade snabbt från hus till hus, tills de uppnådde de natten förut uppbrända platserna. Lågorna hade emellertid öfverskridit floden norr om 12:te gatan på södra sidan och angrepo jernvägsdepöter och fabriker. Nu först insåg man hela vidden at faran; de redan uttröttade brandkårerna arbetade som hjeltar. Mayorn och magistraten, som hittills förblifvit lugna, började nu att röra på sig; men det gynnsamma tillfället hade gått förloradt. Tiden, då man kunde ha sprängt byggnader i luften eller förberedt en sådan nödvändighet, hade försummats, och det gällde nu en kamp på lif och och död. Stormen var herre öfver lägorna, och de vackra byggnaderna, Chicagos ära, lågo framför dem. IIarrison-, Van Burin-, Monroeoch Madisongatorna uppnåddes snart och husen från floden till Dearborngatan i öster lades i aska. Tre fjerdedels (engelsk) mil af tegelstenshus förstördes som genom ett trollslag. Eftersom det var Söndag, voro egarne och betjeningarne hemma hvar hos sitt, okunniga om hvad som pågick. De, som sågo elden, trodde, att den var en återstod af Lördagens brand, och förblefvo lugna i förlitande på brandkårerna. Mellan kl. 11 och 12 spred sig ett rykte, att elden rasade i den affärsidkande delen af staden. Då började man att röra på sig. Hästar anskaffades, för att föra egarne och andra till brandstället. Ilvilket skådespel mötte icke här deras blickar! Börsen, rådhuset, vestra Unionstelegrafen och den associerade pressbyrån, förutom hundradetals andra byggnader, stodo i låga. Luften var full med gnistor, hvilka drefvos mot norr och Öster, spridande förstörelsen vidare. Brandredskapen var maktlös. Allt, hvad man kunde göra, var att spränga byggnader i luften, men detta halp föga. Times, Tribune, Post Republican Journal och andra tidningsbyråer och tryckerier, Westerocers Companys hus, Field and Leitters etablissementer m. fl., alla lades i aska. Det nästan tycktes, som att lågorna ej väl nått fram till en mur, än de borrade sig igenom densamma, och att några få minuter voro tillräckliga för att förstöra de omsorgsfullast uppförda byggnader; murarne smälte ned, och sjeltva tegeln törtärdes. Ilela gatuläggningen (af trä) fattade eld och bildade en enda eluremsa, två miles lång och en mile bred. Ingen meusklig varelse kunde i många minuter närvara vid elden. Hus efter hus föll och bränderna stego allt högre och spredo sig allt längre. Det var ett stort eldhaf från floden till sjön. Befolkningen blef med ens så kringränd, att man väntade, det tusenden mäste omkomma. Sherman, Tremont och andra hoteller tömdes på sina gäster, och man såg menniskor trängas med varor, säckar eller lådor på sina axlar, flyende genom lågorna för att rädda sina lif. De, som kunde, rusade till de qvarstående bryggorna, andra begåfvo sig först till sjöstranden och så söder ut. Ett hus i hela den mest trafikerade delen af staden förblef stående. neml -FTräipnse hua NA