eder. Laga att mi kommer ur staden, ty, tro mig, den fördelaktigaste affär, ni för tillfället kan hitta på, är jernvägsarbete. Grefven reste vesterut. I Rimeston bodde han en vecka på det förnämsta hotellet, hvilket han en vacker morgon lemnade utan att betala sin räkning. Men från den stunden bröt han troligen med allvar in på en annan bana. Antingen arbetar han nu hos någon farmare eller vid en jernväg; och omöjligt är det icke, att han ett par år härefter, då han hunnit lära sig språket och kommit till insigt af arbetets ära, skall med förtroende till egna krafter börja att bryta sig en väg till framtida lycka och oberoende. Hans starka kroppsbyggnad och frimodiga uppsyn låta mig förmoda, att det skall gå honom bättre än måga af hans äfven nyligen hitkomna gelikar, hvilka, trots den bästa vilja, icke torde komma att så lyckligt tåla vid ansträngningarne. Men ännu några ord om våra spårvagnar! Med dem som underhålla trafiken i den sydliga delen af Chicago har man vidtagit åtskilliga förenklingar, hvilka torde vara värda att omtalas. Ifrågavarande åkdon dragas af endast en häst och sakna konduktör. Passagerarne få sjelfva till en del fylla dennes åligganden. Längst in i vagnen har en af glasväggar omgifven med lås försedd låda sin plats, och genom ett på denna anbringadt smalt, aflångt hål nedlägga passagerarre sin atgift. Glaset tillåter körsvennen att från sin plats se till, att detta blir ordentligt gjordt. För hvarje gång en person i lådan nedlägger sin tribut, vrider kusken på en liten vef, då penningarne nedfalla till lådans botten. Då vexling ifrågasättes, tillgår härmed på ett eget sätt. Om jag t. ex., då jag skall betala min fare med 5 cents, icke har mindre än en dollarsedel, anmäler jag mig hos kusken och erhåller af honom ett litet försegladt kuvert, innehållande en biljett och derjemte 95 cents. Biljetten stoppar jag i lådan och penningarne i fickan. Bestyret med betalning och vexliog ger ofta vagnens alla passagerare en nästan jemn sysselsättning, ty i stället för att sjelf gå eller tränga sig fram till ofvannämnde låda behöfver man endast lägga penniogarne i handen på sin närmaste granne som i sin ordning öfverlemnar dem till den närmast bredvid honom sittande o. s. v. Ett sådant tillvägagående anses af alla så som skulle det så vara, och ingen undandrager sig att i detta fall vara den andra behjelplig. Ingen begär och sällan gifver en den andre ens ett enkelt tack derför. Afgiften för färd med spårvagnar är olika i olika städer, men torde ingenstädes öfverstiga 8 eller vara mindre än 5 cents; och för det billiga priset kan jag få åka tre å fyra mil. Tack vare detta göres det ej för en arbetare nödvändigt att ombyta bostad på samma gång som han tager plats på en annan längre bort belägen verkstad. Spårvagnarne hafva också sin bästa tid på morgonen kl. 6—7 och på aftonen vid samma tid, då arbetarne begifva sig till och ifrån sitt arbete och då vagnarno synas alldeles öfverfyllda at passagerare. Jag kan ej underlåta att i sammanhang med det öfriga omtala något, som då jag först i Philadelphia blef vittne dertill, föreföll mig ganska lustigt. Då vagnarne i regnig väderlek anlitas allmännare än vanligt, kan man få se de inträdande damerna utan vidare omständigheter taga plats på de förut dervarande herrarnes knän, utan att detta hos någon gifver anledning till minsta dragning på munnen. Jag har sjelf åtskilliga gånger belastats med den behagliga bördan af någon liten lady, som, knäsatt, icke bevärdigat mig med så mycket som en half blick och hvilken jag sett hvarken förut eller efteråt. Då alla sittplatserna äro upptagna och en ny qvinlig passagerare inträder, erbjuder man gerna, såsom det anstår en gentleman, sin plats åt denne. Mången anser dock att i ett land der så ifrigt yrkas på qvinnans likställighet med mannen, är en sådan artighet mindre påkallad. Sällan, högst sällan har jag sett en hvit man öfverlåta sin plats åt en negrinna. För icke så längesedan inträffade dock en sådan händelse i Chicago med den påföljd, att en gammal gråhårsman, som satt i ett hörn af vagnen, icke kunde afhålla sig ifrån att med hög röst utbrista: God dan, you black republican! — Förmodligen var den gamle herrn en af Söderns demokrater, som aldrig kunna förlåta, att det republikanska partiet förklarat negern vara menniska .. Isidor K. —ÄV