Bref från Amerika. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Chicago d. 15 Sept. 1871. Till de inrättningar, som isynnerhet i Amerikas största städer icke få räknas bland de minst gagnande, höra otvifvelaktigt spårvagnarne (the street cars, som ha till uppgift att mot en högst billig ersättning och på jemförelsevis kort tid förflytta sina passagerare, om så behagas, från den ena till den andra ändan af staden och hvilka äfven bli tillräckligt anlitade för att tillskynda sina resp. egare en ganska god afkastning. Alla dylika vagnar, som jag i olika städer sett, äro byggda efter samma modell. Helt och hållet täckta och så höga att äfven den längste kan stå rak derinne utan fara att få hatten stukad, lemna de beqvämligen sittplatser för tjugo personer, tio på hvardera sidan, samt för i det närmaste lika många stående dessutom. Dessa senare till tjenst finnas upp emot taket anbringade en mängd flyttbara, på runda smala stänger löpande remmar, förutan hvilka det, helst då vagnen plötsligt stannas eller sättes i rörelse, skulle blifva qvistigt nog att hålla balansen. Hälften af vagnarnes långsidor upptagas, hela längden utefter, af fönster med dertill hörande jalusier och sätena äro betäckta med mjuka dynor. Under vintern betäckes goltvet med ett tjockt lager at hö. Vagnarnes färg är i allmänhet gul, så inuti som utanpå. De dragas ide flesta fall af två hästar och äro försedda med två ingångar — en vid hvardera gafveln — utanför hvilka kusken och konduktören hafva sina platser på hvar sin platform. Sättet att kontrollera biljettförsäljaren är ett problem, som den fyndige amerikanaren hittills fåfängt sökt att lösa. Många försök ha härutinnan blifvit gjorda och många patenter tagna, men ändamålet har dock icke fullständigt vunnits. Också synes man föredraga den gamla metoden att med större eller min dre förtroende till konduktörens ärlighet åt honom ensam öfverlemna bestyret med försäljandet af biljetter; och lär man i sammanhang härmed hafva gjort sig till princip att allt som oftast afskeda de gamla och engagera nya konduktörer, ty man vill gerna antaga, att ju äldre biljettförsäljaren blir på sin plats, dess djerfvare blir han — desto mera stjäl han. Då jag en gång talade med en nyligen tillsatt konduktör beklagade han sig öfver att ha blifvit försatt i en ställning som gjorde honom till tjuf nolens volens. Kusken och konduktören, sade han, bruka alltid vara i godt törstånd med hvarandra; och om jag nu icke gör gemensam sak med körsvennen, så att han får sin vanliga tribut, skall han icke tröttna att hos vederbörande mot mig anföra klagomål, så att jag inom kort blir afskedad; och dessutom skall jag med fientlighet bemötas af de öfriga vagnarnes betjening. Hjelper ingenting annat, skall man lätt finna någon alldeles utanför stående person villig att angifva mig för någon diktad försummelse, och då är ju mitt öde gifvet. — Det ligger sanning i ett sådant resonnemang. De kompanier, som ega vagnarne, fordra neml. af konduktörerna den aldra största påpasslighet och uppmärksamhet mot passagerarne. Det behöfves blott att en af de senare på kontoret anmäler, att någon af de förre icke ögonblickligen åtlydt hans vink att stanna: afskedandet följer genast utan vidare ransakning. Det förstås af sig sjelf att såsom konduktörer tjenstgöra mestadels sådana, som icke duga till annat arbete. Huru mången förolyckad goddagspilt från det gamla landet har icke nödgats att efter hitkomsten tacka Gud för erhållandet af en sådan anställning! Man kan nog också såsom temligen säkert antaga, att en och annan högvälboren, som i sitt fädernesland åkt efter spann, vare sig andras eller eget, lidit den förödmjukelsen att bland sina passagerare i spårvagnen finna kanske just den som en gång i forna tider hade sin plats bakpå den vagn, i hvilken han sjelf intog högsätet. Min tanke ledes till den mängd unga landsmän af de s. k. bättre klasserna som under sommarens lopp anländt hit och af hvilka de allra flesta säkert fler än en gång önskat sig vara hemma igen. Det må så vara att de vid afresan från fäderneslandet känt sig beslutna att här taga det första arbete som erbjudes; men fördomens makt blir dem dock fortfarande för stark. De hade räknat på att här få försvinna ibland mängden, kända af ingen. Men de behöfde ej, åtminstone icke i Chicago, gå många steg för att fiona sig svikna i denna förhoppning, och deras snart sagdt med modersmjölken inN . q ::