ning 1 Englands bank. Under dae 1VISLa G4åBgArne al förflutna veekan tycktes allt antyda en bättre stämning inom den londonska penningmarknaden. Utom banken diskonterades till lägre sats än af banken sjelf, Consols stego, och man visste att under veckans lopp skulle vid då utfallande dividenders utbetalning stora summor återgå till banken, hvarförutom från Australien väntade guldremisser på 600, 000 Å då borde inträffa. Vid Thorsdagens ordinarie sammanträde inom bankstyrelsen blef ej heller någon förhöjning beslutad, men derpå följande dag intradde verkligen en stegring af 1 point eller till 5 4. På Thorsdagen hade nemligen ytterligare 4 mill. Å uttagits för Tyskland. Man erhöll vidare underrättelse att de ofvannämnde från Australien anländande 600,000 Å likaledes öfvertagtts för tysk räkning. Diskonteringsbegäret fortfor, och så inträffade då de vanliga företeelserna af fondernas fall och räntans stegring. Att liqvidationen af Frankrikes krigskostnader skulle medföra någon villervalla i de internationella myntoch värdeförhållandena var att förvänta, synnerligast som Frankrikes regering af politiska skäl bemödar sig om att verkställa densamma på kortare terminer än fredsfördraget föreskrifver. Då England, derigenom att dess bankirer accepterat vexlar på större delen af de tvenne sista halfmilliarderna, var starkt engageradt i denna liqvidation, var det ock naturligt att verkningarne häraf skulle sträcka sig till detta land. Men att effekten skulle bli sådan som den blifvit — att diskonton på trenne veckor skulle stegras från 2 till 5 4, att cityss notabiliteter skulle behöfva sammanträda och rådgöra om en diplomatisk intervention för att förekomma en finansiel kris i London — det hade man icke befarat. Förfarandet från tyska regeringens sida utgör anledningen till de närvarande finansiella förvecklingarne, och skäl kan dertöre vara att taga detsamma i närmare betraktande. Tyskland hade redan för någon tid tillbaka, innan diskontering af vexlarne eller indragning af de småningom förfallande vexelbeloppen börjat, inkasserat betydliga summor i hårdt mynt. Af dessa höllos ej mindre än 20 mill. i guld (5 mill. i eng. sovereigns och 15 mill. i napoleoner m. m.) ofruktbara i regeringens kassor, förvarade i Magdeburgs fästningsvallar. I silfvermynt egde regeringen 3 mill. i 5 fr. stycken, hvilka visserligen blifvit öfverlemnade till det enskilta affärslifvet, men som i följd deraf att regeringens kassor och riksbanken sedermera vägrade emottaga dem måste betraktas, enligt hvad vi förut omnämnt, såsom dödt kapital. Huru är det nu möjligt att ett land med en så framstående finansstyrelse som Tyskland kan låta så stora summor ligga ofruktbara? Man har skrifvit denna omständighet på räkningen deraf att Tyskland i slatet af året har utbetalningar, för hvilkas verkställande en stark kassa är nödvändig, samt vidare derpå att en förändring af standarden från silfver till guld är i fråga, hvilken skulle underlättas genom hopandet af allt detta guld. Men tydligt är att samma mål kunde vinnas, äfven om under mellantiden de slumrande kapitalen tillätos vara verksamma. Hvad silfrermynten angår, som för reformens genomförande ej äro af vigt, kunde ju dessa helt enkelt genom tariffering förvandlas till en beståndsdel af det inhemska cirkulationsmedlet. Om tyska regeringen också ej vill, med afseende på myntfotens förändring, föryttra sitt guldförråd, stode det ju densamma alltid öppet att öfverlemna myntet, under vilkor af återbetalning i samma myntslag och inom kort tid till bankerna, hvilka derpå kunde grunda en utvidgning af sin sedelcirkulation. När ej detta eller likartade steg vidtagits, ligger den slutsats nära till hands att särskilta orsaker till handlingssättet varit medverkande, och dessa torde då förmodligen vara att söka på det politiska området. Säkert är åtminstone att händelsernas gång på det finansiella gebietet varit för den tyska politiken så gynnsam som om den inrättats efter en af regeringen sjelf föreskrifven plan. För Tyskland var det af vigt att de första 2 milliarderna snabbt inbetaltes, ty dessa torde hafva representerat de verkliga, åtminstone direkta kostnader hvilka de särskilta tyska staterna haft för kriget. Till dess de särskilta akterna i denna transaktion blifvit lyckligt genomförda, ser man ock tyska regeringen iakttaga ett förfarande, som för den allmänna penningmarknaden var särdeles gynnsamt. Större delen af det till betalning i England förskrifna guld qvarblef der i form af depositioner och fördes ej öfver till Tyskland. Härigenom uppstod en tillit till penningtillgångens fasthet, hvilken sedan visat sig i någon mån illusorisk, mena under dennas skygd öfvertecknades mångdubbelt hvar och en af de halfmilliarder, som erfordrades för att afbörda Frankrikes krigsgäld till Tyskland. I och med detsamma betalningen af den sista halfmilliarden skulle försiggå, visade sig dock samtidigt ett politiskt moment, nemligen önskligheten af att den elsass-lothringska tulltraktaten komme till stånd, mot hvilken den franska protektionismen häftigt opponerat sig. Nu indragas i poster på halfmillioner de i England deponerade medlen. De ännu ej förfallna vexlarne diskonteras och man låter framskymta samma åtgärder med afseende på den sista halfmilliardens vexlar, hvilka annars äro ställde på lång sigt. Nu börja också i England den ränteförhöjning och den rörelse inom affärsverlden, hvilka vi ofvan omtalat, och dessa följas af en liknande oro inom Frankrike, hvilken kulminerat i den deputation af franska finansmån, som nyligen hos Thiers uttryckt den önskan att hellre de sex departementena fortfarande måtte vara besatta af tyskarne samt elsass-lothringska frågan förbli oafgjord än Tysklands vilkor vid den sista halfmilliarden uppfyllas. Det svåraste af dessa vilkor torde hafva varit fordran att genast få diskontera, om så önskades, hela vexelbeloppet. Tydligt är att ett sådant steg skulle hafva menliga följder och troligen framkalla en temporär kris först och främst j Englana ach AHA