uppmärksamhet. För ett par månader sedan annonserade han en hel serie af föreläsningar, dem han ville hålla i en af Chicagos största konsertsalonger, Farewell Hall, densamma som af Kristina Nilsson begagnades. Såsom ämne hade han valt en del af Gamla Testamentets patriarker, ett par af apostlarne samt slutligen vår Frälsare sjelf. Fritt inträde var beviljadt; och tack vare denna omständighet samt det flitiga annonserandet har mr M. hvarje qväll då han uppträdt haft att glädja sig åt flera tusen åhörare, hvaribland undertecknad. Sistl. Söndag öfverraskades jag af att se mr M. efter föredragets slut styra stegen rakt fram till mig, som med ett par mig åtföljande fruntimmer, min värdinna och hennes dotter, lyckats så plats helt nära talare-tribunen. Hur mår Ni? Jag är glad att se eder här i afton, sade han i brådskande ton och räckte mig handen; tag edert sällskap med och kom till vårt second meeting i qväll, tillade han och skyndade bort. Detta prestens vänliga bemötande syntes mig i förstone opåkalladt och alldeles oförklarligt, eftersom jag förut aldrig vexlat ett ord med honom; men på vägen hem funderade jag ut, och mina väninnor styrkte mig i den tanken, att mr M., som oftast från talarestolen beger sig rakt till dörren för att bedja de utgående vara välkomna igen, observerat mig bland dem som icke låtit sig en sådan invit tillställas förgafves och att han således nu ville i sin ordning visa mig en liten smickrande uppmärksamhet, måhända under hopp att jag, som han kanske visste vara svensk, skulle bland mina landsmän rekommendera honom till det bästa. Hvad skulle jag anvat tro? I går bereddes mig emellertid en ny öfverraskning. Vid min hemkomst på eftermiddagen fann jag nemligen mr Moody i en liflig konversation med min värdinna, och af henne fick jag sedan följande lilla berättelse, hvilken är karakteristisk nog. Min värd, en svensk som reste öfver hit till landet för ungefär 30 år sedan, hade ansett onödigt att låta döpa sin dotter, som dock slutligen, sedan hon sjelf enträget yrkat derpå, af Moody meddelades dopet vid 12 års ålder. Denna flicka, som nu är omkr. 17 år gammal, har sedan varit en medlem af Moodys kyrka och på senaste tiden en af hans söndagsskolas skickligaste och i alla afseenden mest exemplariska lärarinnor, ända tills hon för några veckor sedan af fadren, som i likhet med många andra alltid med stort misstroende betraktat pastor Moodys verksamhet, hvilken han påstår vara humbug, förmåddes att för alltid lemna både kyrka och skola. Det var detta som nu föranledde pastorns besök hos ifrågavarande familj. Mig hade han den förut omnämnda qvällen tagit för flickans fader — föga smickrande för resten för en ung man, som nyss fyllt sina tretio! — och var detta skälet till hans uppmärksamhet mot mig. Mr M. tyckes nu ha föresatt sig att vinna fadern för att få dottern åter till sig, och må detta gälla som ett bevis på, huru rädd han är att förlora en enda, trots det att han har ett så stort öfverflöd af monitörer och lärarinnor. Det är naturligt att denne man, vore han än den minst klandervärde i bela verlden, skall ha många vedersakare, de der tyda allt hvad han företager sig till det värsta. Jag känner honom allt för litet för att, med anledning af de mot honom gjorda beskyllningarne för charlataneri och fåfänga m. m., kunna uttala ett friande eller fällande. Något egentligt brott ha hans fiender dock lika litet kunnat påbörda honom som de förmått bestrida sanningen af att han, der timlig nöd varit å färde, uträttat mycket godt, icke minst bland härvarande svenskar, hvilka till större delen befolka just det distrikt i hvilket hans kyrka är belägen. Hvad han sjelf haft att förfoga öfver, jag menar tid och inflytande öfver Chicagos rika filantroper, har han visst aldrig sparat. Ett förhållande har man dock, och med allt skäl, klandrat. Pastor Moody vårdar sig mest om ungt folk, hvilket gör att man i hans kyrka ständigt ser en myckenhet deraf. En stor mängd unga pojkar och flickor komma troligen dit mera för att formera hvarandras bekantskap än för att höra ordet ur lärarens mun; och mångas förargelse väcker det att se de allt utom andäktiga grupperna samlade utanför templet före och efter gudstjensten. Mr Moody tyckes dock finna sin räkning vid att låta de unga hållas. Utom det att han för deras nöje årligen tillställer smultronfester, Pic Nics o. d., har det till och med händt att i skolsalen under kyrkan blifvit arrangerade små förlustelser, dervid pantlekar o. dyl. utförts. Mycket kunde vara att säga i sammanhang med det redan meddelade. Söndagsskoleväsendet i Amerika, hvilket torde i intet annat land ha sitt motstycke, förtjenar sålunda ett eget kapitel, och torde jag framdeles återkomma dertill. Isidor K. — — ——