— — — 22 (Insändt.) Ett memento vid den närvarande politiska krisen, Följande ord af den i sådana ting högst förfarne engelske statsmannen och historieskrifvaren lord Macaulay) torde ej vara ur vägen att påminna om för deras skull som med berättigad oro se den närvarande politiska ställningen. Nn Ty det är mycket bättre för landet att hafva en dålig minister än att icke alls hatva någon minister; och det skulle icke alls finnas någon ministör, om den exekutiva statsmakten innehades al män, i afseende på hvilka folkets representanter begagnade hvarje tillfälle att motstå och förolämpa dem. Det ar tvitvelsutan illa att majoriteten i Unuerhuset skall låta sig ledas af en person utan principer. Men när så är förhållandet, så är denne inenslädes oskadligare, än i spetsen för ärendena.) Alidenstund han redan eger makt att göra ondt i obegränsad skala så är det önskvärdt, att gifra honom ett starkt motiv att afhålla sig från att ställa till oreda och ett sådant motiv har han från det ögonblick han har tätt administrationen sig anförtrodd. Maktionehatvandet i sig sjelt gör redan mycket till att hålla jemnvigt mellan politici. Det bringar tör ingea del alla karakterer ned till samma inea. Men det förer högre karakterer ned och lägre karakterer upp till den vanliga måttstocken. Den mest patriotiske och upplyste statsman finner, la han är vid makten, att han måste handla så, att hans beundrares förväntningar blifva besvikna; att om han skall uträtta godt, måste han uträtta det genom tillmötesgående förmedling; att han mäste uppzivva många af sina älsklingsplaner, att han måste åla manga missbruk. Å andra sidan förvandlar maktinnenafvandet den mest värdelose äfventyrares laster — hans sjeltviska ärelystnad, hans låga vinningslystnad, hans tatanga, hans feghet — till ett slags allmänanda (Lpublic spirit). Den girigaste och yrymmaste vrakplundrare som någonsin tändt falsk fyr för att föra sjömannen i fördertvet skall dock göra sitt bästa för alt bevara ett skepp från att sönderslås mot klipporna om han blir tagen ombord på letsamma och satt att lotsa det, och sammalunda skall den principlösaste finansminister dock önska itt handel och rörelse må florera på det att statsinkomsterna må inflyta så att han må kunna minska ych icke öka skatterna. Den principlösaste sjominister måste heldre önska att få nyheter om en seger sådan som den vid Nilen än om ett myteri sådant som det vid Nore. En gräns finnes således för det onda som man kan behötva att frukta af äfven den alora sämsta minister — — — — — — — — —