— Lyckliga målarkonst! Och ni sysselsätter er naturligtvis med penslar och färger? — Något litet. — Det svaret kunde jag vänta mig. Om ni voro en Raphael i krinolin, skulle ni ej säga mer än det. Jag kan endast hoppas att någon lycklig tillfällighet en dag skall låta mig sjelf få döma om saken. Och nu tror jag att ni gör bäst i att taga på er hatten. Vårt tåg skall straxt afgå. Hon lydde hans uppmaning, hvarefter de stego ut på platformen och gingo in i en kupk. Men denna gång fingo de ej vara ensamma. En rödbrusig gentleman sof i ett hörn af kupen. Resan till Holborough varade något mindre än en timma. Miss Lovel och hennes reskamrat talade ej mycket under denna tid. Hon var trött och tankfull och han respekterade hennes tystnad. Då hon nalkades hemmet, tycktes den glädje hon kännt öfver att få komma tillbaka at en eller annan orsak försvinna och efterträdas af en obestämd oro och mörka aningar. Att resa hem till en far, som ej längtar efter hennes ankomst, är föga behagligt för en adertonårig flicka. Dagen började gry då tåget stannade vid den lilla stationen i Holborough. Främlingen steg ur och hjelpte Clarissa vid nedstigandet på platformen. — Kan jag vara er behjelplig med era saker, miss Lovel? frågade han. Men då hon i detta ögonblick såg sig omkring, var