Familjen Lovel ). Roman af M. E. Braddon, förf. till Lady Audleys hemlighet m. fl. — Om jag kunde tro att han vore lycklig, om jag kunde tro att han någonstädes förde ett hederligt lif, skulle jag ej sörja så mycket öfver vår skilsmessa, sade den unga flickan sorgset; men att vara fullkomligt okunnig om hans öde och att ej få uttala hans namn i hemmet, det är bra hårdt. Jag kan ej beskrifva för er huru innerligt jag höll af honom, då vi voro barn. Han var sju år äldre än jag och hade stora talanger. Han önskade bli, målare, men pappa ville ej höra talas derom. Jag tror dock att han skulle ha blifvit lyckligare om han tilllåtits få följa sin kallelse. Han hade stora anlag för konsten. — Och ni älskar äfven målarkonsten, förmodar jag? frågade den resande som mera intresserade sig för den unga damen sjelf än för hennes förskjutne bror. — Ja, jag älskar den mycket. Det är det enda för hvilket jag hyser verkligt intresse. Naturligtvis tycker jag om musik till en viss grad; mer målarkonsten älskar jag af hela mitt hjerta. ) Forts. fr. N:o 231.