börjat som handlande. Den lilla förmögenhet, som han ärft bade till en början välsignelse med sig och det gick honom bra. Hans älskade Laura skänkte honom en son och deros sällhet var fullkomlig. Men, som det så ofta går här i verlden, deras sällhet kunde ej räcka till qeständigt. Olyckor och förluster stötte till, den ena efter dea andra, och till slut såg han tydligt sin ruin för ögonen, om han icke erhölle en kraftig undsättning hvarigenom han kunnat räddas från förderfvet. Om allt detta var Olof väl underrättad, genom sitt juridiska ombud i Åbo, som äfven var brodrens, och denne rådde den nödställde att anropa sin broders hjelp, hvilket han äfven gorde. Och denne broder — — — svarade nej! — — — iillslöt sin hand för en olycklig, behöfvande broder, ät honom, haps barn och den qvinna, som han en gång älskat så outsägligt ja, som han ännu älskade, lät dem ulla digna under fattigdomeus börda, under det han sjelf, endest med en vink, kunde befalla öfver verldens alla sinnliga njutningar och beqvämligheter. Men öfver sam vetets frid och hjertats qval kunde han icke befalla. Ett ögonblick njöt han af sötman i en nedrig hämnd, men med den insög han också fröet till den obotliga kräfta, som med rysligqval gjort hela hens lif till en långsam död. Kort deretter dog hans broder efterlemnande enka och barn i fattigdom och, innan underrättelsen härom hann till Kalkutta, hade äfven Laura, som efter sin mans död flyttat till Wiborg med sitt barn, följt honom till den säkla himmel, der de skådade ned på det helvete, som för Olaf börjada redan här på jorden.