mått och steg, som blitvit vidtagna, och 1 trots af mer eller mindre vågade kombinationer. Under den andra hältten af sin regering var han oaktadt sina af åtskilliga anledningar försvagade själsegenskaper öfvertygad om sin obestridliga öfverlagsenhet bredvid de preussiska statsmännen, och han tviflade icke om, att han i sitt militära snille skulle finna utvägar att besegra en nation, som länge öfvat sig i vapnens bruk och förberedt sig för detta krig. Han hade icke den lyckan att finna ministrar, som kunde ingifva honom bättre lärdomar. Nästan alla, högfärdiga och odugliga, endast påskyndade den katastrof, som skulle jaga hans dynasti från tronen samt för lång tid minska och ruinera vårt olyckliga fädernesland. Om prins Napoleon säger han: Man har talat mycket om prins Napoleon, näåstan alltid med passion, mestadels med ovilja. Man förebrår honom brist på mod, och likväl befann han sig under de farligaste ögonblicken i slaget vid Alma midt ibland sina trupper. Atthanicke qvarstannade på Krim, skedde sannolikt ej af fruktan för faran, utan derför att hans kritiska ande gjorde det omöjligt för honom att längre uppehålla sig vid armån i anledning af de långsamma och oftast otillräckliga anordningarne. Han eger assimileringens gåfva i en utomordentligt hög grad. Han är bevandrad i de frågor, som afse flottan, kriget, finanserna, administrationen och den politiska ekonomien. Han är frisinnad i teorien. Han förvånar sina åhörare genom glänsande och djerfva anmärkningar, och i trots af allt detta har han aldrig haft något större inflytande på sin kusins rådslag ... General Lebo euf, kejsarens adjutant, var Niels eftertöljare. Denne duglige, tappre artilleriofficer, som noga kände allt i sin tjenst, erhöll vid krigsministeriets öfvertagande marskalkstafven. Han tyckes hafva allt för litet bekymrat sig om de detaljer, utan hvilka armer ej kunna raskt koncentreras, marschera eller strida. Han litade för mycket på de berättelser, som kommo till honom från de olika afdelningarne, och på de försäkringar om ett snabbt utförande, som gåtvos honom. Det fanns ingen, som bekämpade hans stora sorglöshet i afseende på de till hans törfogande stående medlen. Man kan säga, att marskalk Leboeuf spelade under andra kejsardömet en roll, lik den som furst Polignac uttörde vid slutet af restaurationen. Då man frågade fursten, öfver hvilken styrka han kunde disponera i Paris, hänvisade han på de 30 å 40,000, som skulle utgöra den effektiva styrkan, under det marskalk Marmont i sjelfva verket endast kunde ställa 10—12,000 man mot fienden. Ministern hade neml. för konungen uppgifvit Pariserarmens totalstyrka, hvari inberaknades äfven de permitterade, de sjuka, corps de garde, som då befunno sig i Normandiet eller sju till ätta dagsmarscher från Paris och hvilka derför icke kunde tillräckligt tort sammandragas, emedan det då ännu icke fanns några jernvägar. Sålunda har äfven marskalk Leboeuf, i det han förelade kejsaren en resume öfver alla Frankrikes bjelpkällor, icke tagit i beräkning de hinder, som uppreste sig emot deras ögonblickliga koncentrering; och så skedde det, att han i behofvets stund knappast kunde samla en arm om 200,000 man, hvilken skulle strida emo! en mer än tredubbelt öfverlägsen fiende. Fästningarne voro icke bestyckade; de saknade lifsmedel och ammunition redan i början af kriget och ännu innan armen lemnat Frankrikes jord. För att vara rättvis, måste jag anmärka, att kejsaren ännu alltjemt tvekade att törklara kriget oaktadt Leboeufs lugnande förklaringar. Man försäkrar mig, att ban om morgonen till den dag, da krigsförklaringen beslöts, endast gaf efter för den at general Lebrun upphetsade marskalk Leboeufs tryckning. Kejsaren bade kommit öfverens med Mac Mahon och Leboeuf, att de i två armer delade trupperna skulle kommenderas af tvenne marskalkar; men man måste förebrå dem, att de icke protesterade mot en intrig, som gick ut på att låta hvardera armån endast få befallningar från det kejserliga högqvarteret, fastän detta hade ett dåligt läge eller låg for långt bort att kunna gifva armeerna en kraftigare impuls. Denna brist på samverkan måste påskynda våra nederlag. De Wimpffen säger, att då grefve Palikao d. 10 Aug. ötvertagit krigsministeriet, var han, i öfverensstämmelse med ministerrådet, af den åsigt, att den första operation, som skulle utföras, måste bestå deri, att Mac Mahon sattes i stånd att genom en snabb och väl genomtänkt marsch skynda Bazaine till hjelp och återställa sin förbindelse med trupperna i Metz. Då denna förbindelse verkställts och Metz undsatts, kunde de båda förenade, 280,000 man starka armåerna allt efter omständigheterna upptaga kampen med de tyska trupperna. Men denna plan, som syntes vara riktig och klok, motsvarade af en eller annan orsak icke hr Thiers åswter, och kejsaren var af lika mening med den berömde historieskrifvaren. Båda ville, att man skulle för tillfället öfverlemna Bazaine åt sig sjelt och att Mac Mahons 120.000 man skulle draga sig tillbaka från Chalons till Paris, för att betäcka hufvudstaden; de betänkte icke, att en belägrad plats skall förr eller senare alltid bli tagen, om den icke erhåller bjelp utifrån. Denna meningsskilnad lät den dyrbaraste tiden gå förlorad. Enligt Wimpffen skulle således hr Thiers vara medansvarig i det af alla fackmän såsom rent af obegripligt förklarade dröjsmålet af Mac Mahon, hvilken utförde sina rörelser så släpande, så utan allt iakttagaude af de nödvändigaste förcistighetomått. att de tyska armeerna i sista dagarne af Augusti inhemtat det försprång af mer än 48 timmar, som den franska armen hade framför dm. Då Palikao erfor Mac Mahons obestutsamhet, greps han af djup sörtviflan. Han skyndade till kejsarinnan-regentinnan tör att underrätta henne, att om den till hertigen af Magenta utfärdade befallningen om att begifva sig till Metz icke genast verkställdes, så skulle han låta Frankrike veta, att kejsaren ensam var skulden till den olycka, som måste bli följden af de båda armåernas försenade förening. Då utfärdades ånyo de bestämdaste ordres till hertigen af Magenta, men mer än 24 timmar hade redan gått förlorade, och Chalons-armön erhöll ej tillräckligt kraftig impuls för att årer inhemta det försummade. D. 22 Aug. erhöll general Wimpffen besallning af Palikao att ofördröjligen begifva sig till Paris, och ban inträffade d. 28 från Algier i hufvudstaden, der han genast begaf sig till krigsministern, som länge samtalade med honom ang. den ögonblickliga ställningen. Han dolde ej sina farhågor i anledning at dröjsmålet i Chalonsarmöns marsch. Pallkao rade bl. a