Tecknen båda således icke godt för dem, som förmena att stiltje alltid kommer att herrska på politikens bat, men begärligt gripa dessa emellertid efter hvarje halmstrå såsom räddningsmedel ur händelsernas i motsatt riktning mot deras påståenden gående ström. En dylik bräcklig räddningsapparat är t. ex. kejsarsammankomsten i Gastein och Salzburg. Det är utan tvifvel, man måste medgifva det, ett slags fredspolis som här blitvit upprättad i Europas midt, men redan att en sådan kommit till stånd tyder på osäkerhet i rättstillståndet. Vidare är den ledsamma omständigheten härmed förenad att dessa ordningens väktare äro sjelfve parter i saken. Deras mandat leder ej sitt ursprung från någon öfverordnad myndighet, utan från dem sjelfva. Motparterna komma å sin sida att konstituera sig till en ny, polismakt, och på sådant sätt har man snart åter striden i full gång, låt vara att den föres mellan ordningens väktare. Skulle derjemte Tysland, etter hvad man påstår, hafva gifvit sin garanti för att det österrikiska väldet skall vara intakt, då synes den fredliga öfverenskommelsens närmaste resultat blitva det, att ögonblicket då den österrikiska statsbyggnaden ramlar i följd af inre bristsällighet, äfven om icke yttre våld dertill medverkat, blir signalen till ett verldskrig. Skulle nu Sverige ensamt vara nog lyckligt att ega fribref, som sätter landet utom möjligheten att beröras af krigets stormar? Ja, säger man, ty nationalitetsfrågorna, som bereda andra folk så stora svårigheter, existera icke för oss. En stor och dyrbar del af vår nationalitet lyder dock under en främmande, med vårt land under århundraden fientlig spira. Vårt land kan, vi måste erkänna det, ej göra något för att ändra våra forna landsmäns politiska ställning; det är dock ej någon glad förvissning om att ett storfurstendöme utgör en lika god styrelseform som konungadöme, hvilden hindrar oss derifrån, utan helt enkelt känslan af vår vanmakt. Men dessa vära bröder ega ej blott moraliska utan äfven juridiska fordringar att ställa på oss, ty med Sveriges krona är den fredstraktat afslutad, som gaf åt Finiand en i viss mån sjelfständig statsrättslig ställning. Skulle denna nu våldföras, måste vi för skams skull inlägga en blygsam protest — ett steg, hvilket redan det skulle kunna medföra en fara. Vi ega dessutom verkligen inom våra landamären delar at en trämmande nationalitet, visserligen fåtalig men tillräcklig ändock att tjena till förevändning, om vår mäktige granne skulle söka en sådan och på denna grund uppträda såsom protektor af den finsktqväniska stammen i Sverige-Norge. Den särskilta fara, som de rent geografiska gränsstridigheterna mellan Norge och Ryssland dessutom medföra för vårt land är allom bekant, och vår törening med Norge lär ej kunna uppsägas i anfallets ögonblick. Men den största faran för vårt land kommer dock derifrån att det är en ej ovigtig medlem i de europeiska staternas förbund och ej i detsamma intager en isolerad ställning. Nu mera än någonsin gäller vid de stora staternas krig den satsen: den som ej är med oss är emot oss! Man vill på förhand paralysera de krafter, hvilkas användning kan misstänkas, och man spelar sitt prevemre helst medan den misstänkte står isolerad. Möjlighet för att vårt land skall kunna indragas i strid saknas således tyvärr icke och denna möjlighet har efter Frankrikes och Tysklands nyligen afslutade krig ej minskats utan ökats. Ser man väl, der hvarest sår slagits som företrädesvis borde helas, eller annorstädes i Europa några åtgärder vidtagas som tyda på tro om evig fred? Nej, öfverallt förstärkt väpnande i stället för afväpning, armåers upprättande i stället för upplösning. Med aktgifvande på tidens tecken och med den omsorg för Sveriges sjelfständighet, som dess pligt föreskritver, har regeriogen nu Batt folkets ombud i tillfälle att odeladt egna sig åt frågan om fosterlandets försvar. Vårt folk var en gång en trög nation full af hetsighet. Den senare egenskapen bar förlorats, men trögheten står olyckligtvis qvar. Må ej denna tröghet, denna förslappning och försoffning åter bemäktiga sig sinnena och tortvara till dess stormklockan ringer i vårt eget hus! Att motverka detta är pligt för hvar och en, som anser sjelfständighet utgöra fosterlandets högsta goda. ——