Ur dagens krönika. Små sunderingar hit och dit. Nå, hvad tycktes om syrverkeriet på Lorensberg i går? sporde en person i Tis dags en god vän. Äh jo, gick väl an, gansk: vackert? ... — Ganska vacket bara: . Jag för min del tycker att det var förträffligt . .. något så briljant som blomster. korgen, hvilken i ett nu förvandlade sig til en suälande, mångfärgad eldpelare, har näppeligen här förut varit skådadt och derföre... — Trat, det hörs, att ni ej såg Hornungs fyrverkeri vid kung Oscars första hitkomst som regerande kung, eller fyrverkeriet vid Gustaf Adolfs-statyns aftäckande... — -Ja men jag tycker att det hedrar hr Graf, att ... — edrar? Bah, hvad är det för konst att låta ett sådant der fyrverkeri komma hit från Köpenhamn! En bagatell alltsammans, en ren bagatell! Så låter det alltid. Den äkte och genuine göteborgaren för stadigt som devis i sin sköld: Nihil admirari. hvilket bäst torde kunna öfversättas med: Aan muss sich nicht verbläffen lassen, och förbluffad blir han i sanning heller aldrig. Deraf kommer också, att allt hvad som uträttas för hans komtort, hans nöje, vanligen bemötes med ett matt, blaseradt smålöje, ett småförargligt: Ah ja, icke så oäfvet, men... Alltid ett men! — En af Europas förnämsta sångare, Beck, kommer hit och sjunger på Nya Teatern för fjerdedels salong, pianots Titan, Rubinstein, framstormar sina mäktiga kompositioner för så godt som tomma väggarne i Elementarläroverkets festsal!! Allt det der är bestämdt merets fel! En annan gång fyller ryktet om någonting utomordentligt salongen. Nyfikenhet drar tillsammans massorna och den konstnärliga inspirationen elektriserar dem. Bifallet är stormande, den äkte och genuine applåderar för skams skull han också, men hviskar i ditt öra vid utgången: Nå ja, det förstås, hon var utmärkt (höjden af göteborgskt beröm !) men efter allt det myckna skriket hade jag väntat mig någonting ännu hvassare. Jag får säga att Cari... Och så kommer en lång, glödande beskrifning på den gudomliga Cari, hvilken rost, hvilket föredrag .. Naturligtvis, ty Cari tillhör det förflutna; det gjordes minsann ej så mycket väsen af henne, då hon i verkl gheten fanns här. Vi ega ett kapell, det Beyerböckska, litet, det är sannt, men i sitt slag ej blott oklanderligt utan i högsta måtto berömvärdt. Med en outtröttlig flit sträfvar kapellet och dess nitiske ledare i deras anletens svett för att oupphörligt kunna bjuda på en omvexlande repertoire, med pekuniär uppoffring förenar det med sig stadens bästa musici, ett godt och valdt program utfores på ett i allo tillfredsställande sätt, trädgården är full af folk, men tror ni att någon applåderar? Ja, när det blir mörkt, icke förr, då kanske att herrskapet A. vågar applådera åt en vacker vals af Strauss, Keler Bla eller J. Beyerböck . . . men förut, åh gudbevars, hvad skulle herrskapet B. säga om det: deras äldsta dotter, tröken Rosalie, spelar ju menuetten ur Don Juanoch andra klassiska stycken vaf Handel och Häyden?, säger fru B. när det skall vara riktigt fint. Det är visserligen sannt, att fröken Rosalies musik hållit på att ta lifvet af en lefversjuk filosofie magister, som en tid bodde i våningen under herrskapet B., äfvensom att då sagde samiljeljus täckes santisera för öppna fönter, de förbigående vid första tonerna studsa ill som träffade at ett slag på örat, men derster påskynda sin gång och kila i väg som vore de skjutna ur en kanon eller förföljda at n ilsken tjur, allt tecken som antyda att om let ligger något slags förtrollning i fröken Roalies spel, den ingalunda är af den sympateiska, den tilldragande sorten. Men i alla all .. applådera en vals, fi done! Det syes oss dock som både herrskapet A. och errskapet B., plus alla deras själafränder, gera så och då kunde offra några applåder på et skickliga kapellet, det vore ändå någon rsättning för den silfvertribut, hvilken de icke igga i bössorna! Operahistorierna, de tyska som de italinska, i vår stad utgöra ett kapitel för sig, lltför vidlyftigt att här ens i förbigående vidöra; anmärkas må endast, att då den göteorgska generositeten i fräga om den sista perasägongen framträdde på ett som vanligt orartadt sätt, det utan tvifvel varit mera agnande för konsten, om den jemförelsevis anska betydliga summan, som då tecknaes, hamnat i en inländsk teaterföreståndares cka istället för i en utländsk impresarios. När alla andra vartister tröto, hade enne sistnämnde hit en lindansare — Blonn kallad —, något verkligt utmärkt i sitt ag, som gjorde sina evolutioner med en sä;rhet och en kallblodighet, som kunde kallas omordentliga. Men derom blef här ej föra frågan. Var det den verklige Blondin, n som spatserat öfver Niagara? Detta var 1 34 t vigtigaste. Att karlen gjorde sina koner på en höjd, antagligen minst lika svindhä nde som vid Niagaras stränder, att han hade ut; den lika säkert för ögonen, om han ramlade je! r från linan i Lorensberge park som i Niaras brusande våg, betydde minus, nej, för här göra ett mera orondlget nnnananda