50C(KRCELI. Ö501JCdsv117 5ä 7: — ULKL— heten högst vådlig person, har sedermera blifvit förd ill länscellfägelset i Jönköping. Ilvarjehanda. IIdangånget original. Det är, vi vore frestade säga en sorglig sanning, att de s. k. originalernas tid i det närmaste är förbi. Våra dagars förhållanden äro tj egnade att rekrytera de glesnande lederna, den moderna uppfostran, vidgade vyer och mångahanda andra förhållanden äro skäsen härtill. En alldeles egendomlig grupp af originaler, som ännu stundom här och hvar påträffas i städerna, är de s. k. affischörerna, de resande teaterillskapernas alltialla och på hvilkas gunst dessa sällskapers väl eller ve oftast i ganska väsentlig mån är beroende. I Ystad har ett dylikt gammalt teaterinventar.um i dessa dagar gått hädan och vi meddela här nedan efter Ystads tidn. följande humoristiskt affattade lefnadsskildring öfver mannen: Carl Gustaf Ljungberg är ej något namn, som kommer att bevaras i häfderna; det förekommer icke en gång i Psilanders Ystads historia; men det är ett namn, som, i likhet med dess hälangångne egare, är bekant för hvarje Ystadsbo, för den dramatiska och lyriska scenens första artister, för konstnärer af lägre rang, ända ned till lindansare, djurtämjare och positivspelare. Ljungbergs historia är traditionel på samma gång den är tragikomisk. Född i slutet af törra århundradet i Blekinge, blef L. såsom helt ung antagen till båtsman, rymde snart nog från sin tjenstgöring och bevittnade sjelf under en gudstjenst i Söderåkra kyrka i Småland uppläsandet af sin efterlysning från predikstolen, skuddade ytterligare stoftet af sina fötter, begaf sig längre inåt Småland, der han erhöll tjenst hos en kronolänsmän, som med framgång begagnade den raske och oförfärade ynglingen vid hvarjehanda exekutioner, dervid beslag å en mangd förbrutnna bränvinsbränningsredskap spelade hufvudrollen. Efter mången med småländningarna utkämpad envigeskamp anlände han, som ofta rändat sin länsmans lif, med bibehållen krigsära till Skåne, der han tog värfning vid numera husarregementet Konung Carl XV och tjenstgjorde till en början vid den då i Cimbrishamn förlagda sqvadron. Förflyttad hit till staden för öfver 40 år tillbaka, fortfor han att ännu någon tid tjena kongl. maj:t och kronan, fastän hans häftiga lynne och svallande ungdomsblod kommo honom att begå hvarjehanda subordinationsbrott, som medförde mer eller mindre hårda bestraffningar. L. hade nemligen mycket svårt för att lyda, men stor benägenhet att besalla. Om ej den personliga tillgifvenheten eller rättskänslan manade honom till ödmjukhet och påaktande af åtagna skyldigheter, så jörn ådde varningar, hotelser eller befallningar föga eller intet. Hans lott hade blitvit en tjenares, men han ville städse agera den despotiske mannen Etter uttjent kapitulation anställdes L. som kammaroch trotjenare hos åtskilliga privata män, hvilka han fick åtfölja på deras utländska resor, och öfvergick derefter till det offentliga lifvet, i det han sökte och erhöll, tid efter annan, flera underordnade betattnivgar. Med förkärlek tyckes han hafva omfattat sin ställning såsom kyrkogårdsvaktmästare och som stadens affischör. Han tog således vård både om de hänsofnes grafvar och om dem, som ännu uppträdde på skådeplatsen. Han blef snart ett bemä kt original inom staden, hvars samtliga angelägenheter, enligt hans förmenande, ej kunde handhafvas eller tillgodoses honom förutan. Af sådan anledning, men iramför allt i betraktande af hans pålitlighet och redlighet, hade allmänheten öfverseende med hans många egenheter, hans obändiga lynne och utmanande hållning. Nitt namn är Car: Gustaf och jag krusar för ingen, brukade han yttra under de mest hotande åtbörder. ÅJag har lärt att veta hut, har tjenat i bättre hus och tar inte emot några instruktioner. Tacka vill jag den tiden, när min vän Djurström var teaterdirektör: det var nå annat än nutidens kringstrykare. Huru gubben behandlade Djurström. känna vi icke, men säkert är att ban icke Åkrusade för den store mästarens efterföljare och andra idkare af de sköna konsterna Dessa senare betydde intet för L.; det enda, hvarpå han satte värde, var goda hus och ett hederligt arvode. Det är jag, som skaffar publiken, och det är mig, som de skola tackal, sade L. hvarje gång ett teatersällskap anländt till staden. Nu har jag inlogerat dem och nu skall jag ut med reqvisitan. och derpå inventerade vår reqvisitör stadens butiker och den enskildes bohag samt utskref hvad han tyckte sig behölva. Affisch-utdelningen betraktade L. såsom en den mest vigtiga funktion. Hvarje dag. en sådan handling skulle törsiggå, steg gubben tidigt upp på morgonen, alarmerade genast boktryckeriet och derefter börjades ronden. Med en den vigtigaste uppsyn och den högste hatt han kunde uppleta, gick han nu till sina ställen, som det hette, och distribuerade den atfischupplaga, som bängde öfver hans venstra arm. II qval. blir det bra, så att herrskapet får gå opp sade han, när han stack programmet in genom dörren, utan att ha ringaste aning om detta programs innehäll. Hon ska sjunga förb.... bra, yttrade han en gång, när fru Michaöli annonserat en konsert, men då denna blef mindre talrikt besökt, sade han dagen derefter: Det duger inte att såna der sångerskor komma hit oftare. Hade hon haft några komianter med sig, så kunde det varit sin sak. En egenhet hos honom var, att han aldrig sökte umgange med sina vederlikar, hvilka han betraktade så-om honom underordnade personer. — Bittida och sent och öfverallt mötte man Ljungberg. Han var alhlid stadd på resande fot, var den förste, som tog emot alla fremlingar och saknades aldrig vid offentliga eller enskilta tillställningar. Allestädes ville han hafva ett ord med i laget och, fastän han aldrig blef åtlydd, utdelade han dock sina stränga betallningar. Vid de större årshögtiderna uppvaktade L. med tryckta gratulationer i bunden stil och gjorde dessutom dagligen besök i många hus här i staden. Om man också någon gång fann sig föranlåten att afvisa honom, glömde man snart hans stundom trotsfga sätt vid tanken på den originelle mannens trohet, tillgifvenhet. ofta bepröfvade redlighet och kärlek till sanningen. Dessa sistnämnda stora förtjenster böra vi ej glömma, i händelse vi någon gång skulle påminna oss den bortgångne mannens fel och svagheter. På senare tiden började gubben bli trött; de 74 åren, följda af armod och vedermödor, togo ut sin rätt. Han önskade deriöre få hvila bland de många, som han följt till den sista lugna bostaden och vid hvilkas minnesvårdar han hållit vakt. Ett bland hans sista bekymmer gällde ett varmt ytterplagg för viutern. Ytterplagget uteblef ej; det skänktes honom af en alltid välvillig köpman härstädes och bestod i — en liksvepning. En hund som arfvinge. D. 22 sistl. Aug. begrofs i Wien öfversten baron Anton Reisner och ledsagades till grafven af ett stort antal af Wiens militära och civila notabiliteter. Den aflidne, som var ogift, efterlemnar en förmögenhet af c:a 150,000 rdr sv. och bland andra legater har han till underhåll åt sin hund anslagit en summa af 300 rdr sv. Efter hundens död tillfaller kapitalet staden Baden, föryfsatt att tillsdess ingen hundskatt der blifvit införd. MHandalonndarrättalo am